Ett kapitel av mitt liv

Semester 2018

Det enda jag visste om orten på Öland hette var att den heter Hörlösa.

Jag visste att det låg en lite större väg och en busshållplats och där in till vänster skulle mormors hus ligga. Jag visste att den större orten, som vi brukade handla mat i, hette Löttorp.

Så nu var vi där, jag och min egen lilla familj. På Öland.

Första kvällen vi var där var en söndag, vi lämnade av väskor och sedan åkte vi ut för att upptäcka Öland. Vi hamnade såklart i Hörlösa.

Jag orienterade mig via gamla minnen och tillslut hittade vi mormors gamla hus.

Huset låg mitt på tomten som jag mindes det. Ja, huset var vitt med lite rött på. På tomten låg flera mindre hus och minnena väller upp. I det ena huset hade jag byggt fågelholkar med mormors man Ingvar. I den andra hade dem trädgårdsredskap. På framsidan av huset, precis innanför staketet stod nu en studsmatta. Men jag vet att mormor begravde sin älskade Phalene hund Kickan där. När jag såg huset så kunde jag på en gång i mina tankar orientera mig runt där inne. Man kom in i en farstu och till vänster in där var köket. Spisen på höger sida och ett skafferi man gick in i och sedan köksbordet på vänster sida. Jag minns doften av mormor som satt vid köksbordet varje morgon när jag vaknade, lockade håret, drack kaffe, sminkade sig och rökte. En doft som alltid följt med henne. Och som jag än idag kan känna runt mig. Gick man rakt fram där kom man in ett rum som hade ett större matsalsbord. Där brukade jag och mormor sitta på kvällarna och brodera tavlor  Till höger kom man in i vardagsrummet. Där satt vi och tittade på nyheterna och åt godis, doppade skummisar och choklad. Mormors favoriter.

Till höger igen så kom man till farstun igen, och där fanns en trappa upp till övervåningen. Den gick upp i en vinkel till vänster och precis ovanför den så fanns en liten “skamvrå” som var omgjord till en lekstuga. Den hade även ett litet fönster. Till höger ovanför trappan var gästrummet, det rummet som jag alltid sov i. Ett kalt rum med en liten utgång till en balkong. I rummet fanns en byrå och en säng. Jag avskydde det rummet. Obehaget kröp alltid i mig när jag var där själv. Det kändes alltid som jag var övervakad, som en kvinna som stod och tittade på mig, utvärderade mig. Mormor och jag spenderade timmar där inne med att gå igenom gamla lådor med bilder på gammal släkt. Hon berättade historier om släktingar som gått bort allt för tidigt. Willy, en guldsmed som dog på sjön dagen innan han skulle gifta sig. Ejdow som mormor älskade. Hon berättade om min morfar, hennes livs kärlek. Hur de träffades när du var så unga. Dem fick inte vara hemma hos mormor eller hemma hos morfar. Så dem tog en madrass och sov i källaren. Där blev min äldsta morbror till. Hon berättade hur dom fick skriva till kungen av Sverige för att få ett godkännande att gifta sig trots att mormor bara var 16-17.

När man gick rakt fram och upp för trappan så kom man in i mormors och Ingvars sovrum. Jag minns hur mormor alltid sov i stora nattlinnen. Och hur jag brukade krypa ner framför henne på natten när jag var rädd.

Sedan låg ett badrum där. Det jag minns därifrån är ett blått golv, hårda tvålar som man blev alldeles sträv på kroppen av. Mormor och jag gick alltid in dit tillsammans.

Utanför huset på tomten så fanns även en gammal kiosk, tillhörande en mack tror jag. Ett rött litet hus med flera större fönster på framsidan. Mormor lade ner pengar och renoverad den, byggde ett utedass och köpte till ett till litet hus som hon platsbyggde våningssängar i.

Det var till oss barnbarn när vi kom och hälsade på.

Som sagt hade det nog varit ett mack där tidigare, för ute på framsidan fanns ett inne garage och en ramp för bilar som man kunde meka under. Där hade jag lekt som barn med min bror. Nu hade dem nya ägarna en loppis där med olika gamla ting bland annat från huset.

Där hittade jag en gammal foderskopa som var målad blå med text på. Texten löd; Lillian och Ingvar Svensson Hörlösa -98. Signerat LS.

Min mormor.

Nuvarande ägaren hade hittat den i huset och ville inte slänga den. Och här stod jag, 20 år senare, och köper den. Jag kommer alltid vara min man evig tacksam för att han tog med mig dit igen.

 

Semester med mormor

Min mormor flyttade till Öland när jag var ca 10 år. Hon bodde där tills jag var ca 16 år. Ett par år innan det så semestrade hon där med den man hon levde med då.

Jag var med henne och hennes man redan när dem semestrade där. Jag kanske var 6-7 år när jag var med dom där första gången.

Vi bodde då i deras sjöstuga. En stuga i trä tror jag men runt den hade man byggt fasaden i sten. Med en uteplats av stora stenblock och stenmurar runt. Denna stuga ligger precis vid havet. Ett par steg ut och du står i havet på stora platta stenar.

Det finns inget vatten i stugan och inte heller någon toalett. Så sina behov fick man göra på  torrdass mellan en massa stenblock runt om kring som väggar. När vi lagade mat så fick vi koka vatten från havet innan vi använde det. Duscha gjorde vi med hjälp av schampo och tvål, i havet, trots att det var iskallt.

Men jag har många fina minnen därifrån. Jag minns allt från vilka rastplatser vi stannade på på vägen ned. Till kossorna på våran uteplats på morgonen när vi vaknade. Jag och mormors man brukade åka ut på havet framför stugan och lägga ut nät och sedan plocka upp dom ett par dagar senare och då var dom fulla med flundror. Vi åkte längs stranden och jag fick plocka snäckor och ta med mig hem.

Jag minns att i taket inne i stugan hände det klibbiga snören med flugor som fastnat. Jag minns mormors lilla hund, Kickan. Som skyddade mormor mot allt.

När mormor flyttat ner till Öland så brukade jag skriva brev till henne. När jag var ca 14 år så skrev jag ett brev till henne där jag förklarade hur dåligt jag mådde, hur jobbigt det var i skolan. Jag visste inte vad jag skulle göra men jag orkade inte mer. Hon sa åt mig att hoppa på en buss ner till henne på en gång.

Vilket jag gjorde. Den höstlovsveckan jag var hos henne, var helt underbar. Vi påtade i trädgården, plockade slånbär och gjorde saft. Vi lagade mat, pratade, virkade, stickade, sydde och bara mös.

När jag var 16 år skilde sig min mormor från sin man och flyttade tillbaka till Stockholm, närmare bestämt Tumba där jag bodde.

Min mormor

Min mormor har alltid varit min trygga punkt. Hon har alltid sett saker på ett liknande sätt som jag gör. Hon har alltid sett saker lite mer annorlunda än min mamma.

Mormor och jag har alltid haft något att prata om, jag har alltid kunnat vara ärlig med henne.

När jag träffade min fästman så var det mormor jag pratade med när jag inte visste vad jag kände. Det var även mormor som fick träffa honom först.

Året var 2009 när min ena morbrors fru hastigt gick bort. Jag och mormor skulle gå på hennes begravning dagen efter och satt hemma hos henne och pratade på hennes balkong. Jag hade tagit med Chris för han skulle följa med mig hem sedan. Jag sa att jag önskade att han kunde följa med på begravningen för jag tyckte det var jobbigt. Då sa min mormor att såklart han ska. Och nu får han väl ta sig i kragen och bli tillsammans med mig!

Sagt och gjort, samma kväll blev vi tillsammans. 2 månader senare var min mormor den första jag berättade för att  jag väntade en liten bebis. Och hon blev överlycklig.

Men i samma veva som min morbrors fru gick bort så började jag upptäcka att det var något konstigt med min mormor. Hon började glömma saker och var virrig. Jag pratade med min mamma och undrade om det kunde vara en lätt hjärnblödning. Men mamma trodde inte det. Mamma och mormor var också väldigt tajta. Vi tre gjorde allt tillsammans.

Men tiden gick och mormor blev allt konstigare.

Jag fick min äldsta dotter och mormor var närvarande. Men hon ville dela ut sina smycken så det inte skulle bli diskussioner om dem när hon gick bort. Jag sa “ Men sluta mormor, du ska ingenstans!” “Man vet aldrig!” svarade hon.

Mamma reste på semester en sommar, och mormor skulle passa hennes hundar under tiden. Mormor ringer i panik och säger att ena hunden Stina har fästingar på hela magen! Senare kröp det fram att det var Stinas bröstvårtor. Och mormor har haft hund hela sitt liv!

Sedan slutade hon äta, hon låg i sängen hela tiden. Läkaren trodde att hon var deprimerad och gav henne antidepressiva mediciner. Men det hjälpte inte, snarare tvärtom det blev värre..

Vi fick ta mormor med  med ambulans till sjukhuset för hon hade så ont i magen/ryggen att hon inte kunde stå upp. Det visade sig vara en urinvägsinfektion som satt sig i njurarna. Ett bevis på att hon inte gått upp ur sängen ens för att kissa. Sedan vägrade hon släppa in folk i huset, hon va rädd att alla skulle ta saker av henne. Hon anklagade min bror för att ta pengar ifrån henne när hon var hos mamma. Sanningen var att hon förlagt dom eller använt dom utan att minnas det. Hon blev mer och mer aggressiv mot oss runt omkring henne. Tillslut gick det så långt att vi valde att lägga in henne på en avdelning på huddinge sjukhus där man utredde neurologiska sjukdomar. Där fick vi tillslut diagnosen Alzeimers på henne. Hennes hjärna dog gradvis. Hon mindes mindre och mindre. Vi försökte låta henne bo hemma, med hemtjänst, så länge som möjligt då hennes frihet var det hon värderar väldigt högt. Men tillslut blev det ohållbart. Min mamma fick fajtas för att få in henne på ett boende för yngre dementa, min mormor var bara 62 år. Mamma gick ut i alla tidningar hon kunde för att göra sin röst hörd. Och tillslut vann hon och mormor fick flytta.

Dagen mormor skulle flytta in så stod hon och gjorde sig i ordning, hon låg inne på Ks Huddinge fortfarande, hon såg sig i spegeln och sa; “Det här ska bli kul, vi ska på kryssning!”

 

Sedan när vi talade om att hon skulle flytta, till ett hem där dom kunde hjälpa henne mer. Då blev hon helt tokig och började fajta bort oss och ta sig emot fönstret. “Låt mig dö, låt mig få komma till Gilbert Snälla låt mig bara få dö och komma till Gilbert”

Gilbert, det är min morfar som var min mormors livs kärlek. Dom träffades när hon var 15 år, han var 17 år då. Mormor var dö förälskad i honom från dag ett. Men ingen av deras familjer ville att dem skulle vara tillsammans så dom tog en madrass och la sig i källaren i morfars hus i Hägersten. Där blev min äldsta morbror till. 16 år var min mormor när han kom. Dom gifte sig när mormor bara var 17 år gammal. På den tiden fick man skriva ett brev till kungen som skulle ge en tillåtelse att gifta sig trots att man inte hade åldern inne. Mormor hade stolt kvar det brevet länge. Självklart fick dom gifta sig.

Min mormor levde med min morfar, lyckligt, tills den dagen han gick bort. Dom fick 4 barn tillsammans. Det 5:e låg i mormors mage när olyckan som kostade min morfar livet skedde.

Dagen var den 22 september 1973.

Min mormor var gravid i 8 månaden. Hon, en vän till dom och min morfar skulle från Skärholmen till en vän in mot stan. Mormor satt som passagerare fram, morfar i  mitten bak och deras vän körde. På väg ut på motorvägen norrut blev det fel på deras bil och det gick inte att styra. Dom åkte rakt in en lyktstolpe, bilen reste sig på fronten och sedan ned igen. Min morfar bar inget bälte och flög rakt ut genom framrutan. Han dog omedelbart på plats. Föraren hamnade i rullstol.

Min mormor överlevde enbart pga att hon var gravid i så sent skede. Barnet i magen tog mycket av smällen. Det dog inte omedelbart han var kvar i magen tills min mormor  själv kunde föda ut honom med jätte stora skador. Mormors bäcken gick sönder, hon bröt benet, bröt revben, slog i skallen så ordentligt att hon tappade tänder. Hon låg i medvetslös i månader. Hon bodde på sjukhus i 6 månader. Barnet i magen kunde man inte ta ut med snitt pga risken att mormor skulle dö. Dessutom  ådrog hon sig  sjukhussjukan som det då kallades och fick då en hel del komplikationer för resten av sitt liv. I  januari skulle min morfar begravas, hans familj ville begrava honom i den familjegrav dem hade, men eftersom han var gift med min mormor så hade hon rätten att bestämma vart han skulle få sin sista vila. Och mormor ville ha en egen plats till honom där hon själv också ville ligga när det var dags. En familjegrav, som hon designat. Och så blev det.

Hemma hade mormor och morfar 4 barn under 9 år. Min morbror 9 år, min mamma 6 år, min moster 5 år och min morbror 2 år. Min morfar var 27 år ung när han gick bort. Min mormor var 24 år.

På 70 talet hade man en helt annan syn på vad som skulle hända med barnen efter en sån här olycka. Socialen ville ta alla barn i från min mormor då hon var så ung och borde få börja om sitt liv ansåg dom och eftersom mormor låg i medvetslös så kunde hon inte säga ifrån. Men min mormor hade en lillebror. Han var bara 22 år då det här hände han och hans dåvarande fru flyttade in i mormor och morfars lägenhet och tog själva hand om alla barnen tills mormor kom hem. K visste att mormor aldrig skulle gå med på att låta någon ta barnen ifrån henne. Hennes barn var hennes allt. När mormor väl kom hem efter 6 månader på sjukhuset så var hennes minsta barn, G 2år jätte rädd för henne och ville inte komma fram från under matbordet där han gömt sig.

Mormor fick hemhjälp som hjälpte henne med allt som hade med hemmet att göra och allt som hade med barnen att göra. Min moster som var 5 år gammal hade varit min morfars lilla gulle barn då hon hade väldigt stark psoriasis och han smorde in henne varje kväll medans mormor tog dem andra barnen.

Min morfar Gilbert var min mormors livs kärlek. Hon kom aldrig över honom.

Hon hade 2 långa förhållanden efter min morfar men blev aldrig riktigt lycklig då morfar var hennes största kärlek.

På äldre dagar träffade hon I. Det var dem som flyttade till Öland tillsammans. Men han drack en hel del och på fyllan så misshandlade han henne ordentligt. Så från Öland flydde hon hals över huvud.

Min mormor har alltid varit väldigt väldigt nära sin familj. Både sin familj hon föddes i men även sin egna lilla familj.

Min mormor hade tre syskon. K som var 2 år yngre är henne och som tog hand om hennes barn efter olyckan. Dem hade samma pappa, S, som är kanske 16 år yngre än henne och P.

Deras mamma, drack en hel del. Och under hennes värsta perioder så fick S bo med min mormor istället.

1984 var K med om en olycka och gick hastigt bort. Han var lastbilschaufför och åkte igenom forna Jugoslavien på väg hemåt efter en lång tripp med sin lastbil.

Han stannade i tullen för att krypa bak och sova innan han skulle köra vidare dagen efter. Det var dock något fel på lastbilen och den läckte kolmonoxid som fick honom att somna in en sista gång.

Min mormor skrek rakt ut och vart helt förkrossad när hon fick den dåliga nyheten. K betydde mycket för henne. Hon fick be sina vänner från Jugoslavien om hjälp att få hem hans kropp. Det vart en stor sorg för mormor.

1989 gick gammel mormors bort. Hon hade druckit som vanligt men levde med en man som misshandlade henne. Dem hade förmodligen hamnat i en diskussion och blivit osams och han hade slagit till henne så hon trillade och slog i huvudet. Hon dog senare samma natt  av en blödning i hjärnan som uppkom i samband med smällen.

Min mormor levde ett liv kantat av dödsfall efter dödsfall, tragedi efter tragedi.

Hennes man, hennes älskade bror, hennes morbror, hennes mor, hennes far och hennes ofödda barn i samband med olyckan. Hon hade 5 barn i livet. Men hon hade varit gravid 5 gånger till.

En gången med tvillingar.Hon fick tyvärr missfall med dem sjukhuset hade dem ingen koll på henne och hon fick i 6-7:e månaden själv föda fram dem i en säng i ett sköljrum och sedan känna att de rörde sig för att sedan dö mitt framför hennes ögon.

Min mormor var så otroligt stark. Men också så otroligt trasig.

Hon hade själv problem med alkoholen i mellan åt, hon hade ett humör som gick från noll till hundra och ibland fick hon något vi kallar för jävulen själv i blicken.

Men hon var den mest kärleksfulla, omtänksamma, givmilda och underbara människor som jag känt. Hon såg livet från vilklar bara hon kunde se.

Min mamma och min mormor har alltid varit väldigt nära med varandra. Vi har alltid bott nära mormor och träffat henne ofta. Nästintill alla mina minnen har mormor med sig.

När jag föddes så bodde jag på Tumba. I dag bor jag i porten bredvid där jag föddes, jag hittade hem kan man säga, i vuxen ålder.

Men när jag var 2 år så flyttade vi till en annan lägenhet. Min mormor bodde då i ett hus i samma lilla ort, bara 5 min med bil från oss.

Bara ett par år gammal stod jag redo, i pyjamas, i vår hall,

med packad väska och vinkade till mamma och pappa;

Hej då! Nu flyttar jag till Mormor!

Jag var hos mormor jämt. Vi planterade blommor i olika rabatter, jag fick även min alldeles egna lilla rabatt att plantera vad jag ville i.

Vi plockade svarta och röda vinbär från buskarna bredvid huset och kokade  sylt och saft på dem. Vi plockade plommon i trädet på tomten, rabarber i rabarberlandet och äpplen på framsidan.

Min pappa kom och byggde en alldeles egen lekstuga till oss där.

Jag minns hur jag satt på verandan med min bror och åt rostat bröd med jordgubbssylt på, hur jag sprang över alla tomter för grannen hade kanelknäcke hemma.

En gång när jag var hos mormor så skulle vi rensa lite i vinbärsbuskarna och den rabatten. Jag högg för fulla muggar ned min högaffel ned i jorden och hör ett jätte konstigt ljud. Upp med högaffeln och där fanns en jätte stor padda!

Stackars lilla padda tänkte jag och gav den en puss på. När mamma och pappa skulle hämta mig den  kvällen vägrade jag att åka hem utan min nyfunna vän. Den skulle med hem annars flyttade ville jag till mormor. Min mormor skrattade och övertalade min pappa och mamma så  paddan fick följa med hem. Men han fick bara bo i vårt badkar. Hårda regler från pappa. Så paddan bodde i vårt badkar. I ett par timmar. Sedan blev min pappa tokig då paddan faktiskt bajsade ned hela badkaret! Så mamma tog med mig ut i ett skogsparti intill oss och så fick jag lämna min lilla vän där.

Jag minns även hur jag fick sitta på bänken i köket när mormor bakade bullar. Varje gång hon vände ryggen till så tog jag en bit deg och stoppade i munnen.

Min mormor hade en rolig vana att alltid räkna hur många bullar det blev. Jag minns det ända sedan jag var liten tills hon började bli sjuk. Hon glömde hela tiden bort vad hon redan hade räknat till och var tvungen att börja om en massa gånger. Det gjorde ont i mig att se.

Det gjorde även ont i mig att min älskade mormor inte var så närvarade när jag väl fick barn. Min äldsta dotter, var hon med på ett litet tag. Men när nästa kom, så var mormor redan borta i huvudet.

Sjukdomen

Jag har alltid tänkt att min mormor fick Alzheimers för att hennes liv hade fört med sig så mycket ont att det var universums sätt att få henne att glömma bort det.

Samtidigt så glömde hon ju allt det vackra också.

Man säger att Alzheimers är de anhörigas sjukdom. Till viss del kan jag hålla med. Dem säger att den som är sjuk inte lider. Men min mormor led. Dem första åren led hon ordentligt. Sedan fick hon kanske vila ett tag i sin sjukdom tills det var dags att säga hej då. Då led hon igen….

När mormor blev sjuk så fick vi ganska snabbt flytta henne till ett boende. Min mamma var en riktigt fighter och fick gå ut i tidningen för att Botkyrka kommun ens skulle gå med på det. Oj så min mamma fick slåss för att mormor skulle få komma till ett bra hem. Jag har faktiskt kvar alla tidningar som hon var med i.

Efter mycket om och men så flyttade mormor till ett boende i Huddinge som tydligen skulle vara bra.

Det var det inte. Det var rent ut sagt skit. Som dem behandlade mormor där är ren vanvård.

Hon fick stor inflammation i tandköttet pga att dem borstade fel eller inte borsta hennes tänder alls. Även struntade dem i att klippa hennes tånaglar under lång tid, vilket gjorde att hon slutade att gå då det gjrde ont. Personalen förstod inget tills mamma kom och upplyste dem om att mormor naglar vuxit så mycket att det trängde i skorna och skavde på tårna….

Ofta när vi kom hade mormor nya blåmärken på kroppen som personalen inte kunde förklara. Min mamma kom även på dem med att ge mormor extra mycket mediciner, som hon inte behövde, för att hon skulle sova mer och bli lättare att ha och göra med.  Dem gav henne alvedon trots att mormor var allergisk emot det och det stod i hennes journaler me stora bokstäver. Mormor fick flera tia attacker där.

Vi anställde en tjej som skulle ta med mormor ut och göra saker, då hon fortfarande var någorlunda pigg. Boendet vägrade då att släppa in henne.

När vi sedan skulle byta boende vägrade dem att dem ge ut mormors journaler.

Och det här är bara några av felen dom gjorde där.

Tilllut fick vi byta boende till ett som mamma letade reda på via en tjej som drivit upp ett boende på gotland.

Mormor bodde på ett boende med egna lägenheter i Botkyrka, med bra personal. Vi var väldigt nöjda med det boende och mormor verkade må bra. Min mamma kunde andas lite.

Min mormor fick en bromsmedicin som skulle  göra så att förloppet av hennes sjukdom gick lite långsammare, den åt hon ett tag. Men sedan i samråd med läkaren bestämde dem att det var dags att sluta med den. Det var i september 15 året innan mormor gick bort.

Efter det gick det ganska fort. Hon gick från att gå lite till att hamna i rullstol. Sedan började hennes kropp vrida sig och hon kunde inte röra sig. Hon kunde inte äta själv och tillslut inte tugga maten alls utan fick den i flytande form.

Det gick inte att få någon kontakt med henne längre.

Jag minns när hon fyllde år 2015. Hon fyller i januari. Vi kom upp till hennes boende med tårta och barnen var med. Hon kramade mina barn, luktade på dom. Försökte prata med dem. Hon försökte få kontakt med dem. Det var sista gången hon gjorde det.

Den julen hade min mamma haft hem mormor hemma hos sig på julafton. Mormor var då helt borta i huvudet och kunde inte heller röra sig. Så hon låg i en special rullstol. Men mamma ville prompt ha med henne hem. Någonstans tror jag att hon kände på sig att det inte var långt kvar. Hon ville ta till vara på varje sekund med henne.

Den 3 januari 2016 fick jag ett samtal av min mamma som sa att något var fel med mormor och att hon var tvungen att åka med henne till akuten på KS Huddinge sjukhus.

Jag mötte upp min mamma på sjukhuset och vi satt tillsammans med min inlindade mormor i en korridor, pga platsbrist, på huddinge sjukhus i flera timmar och väntade på en läkare.

Mormor hade sedan ett par dagar tillbaka slutat äta och dricka helt. Hon sov hela tiden och var allmänt svagoch det verkade som om hon hade ont i kroppen.

Efter ett par timmar kommer en kvinnlig läkare och tar in oss på ett enskilt rum tillsammans med mormor.

Jag minns än idag vilket rum det var och vilken läkare det var.

Hon talade om för oss att mormor var inne på det dem kallar sista skedet. Det var snart dags för henne att vandra vidare. Mormors önskan var att inte få livsuppehållande vård.

Mamma och jag fick ta beslutet att man inte skulle ge henne något dropp med näring. Utan vi skulle åka tillbaka med henne till boendet och bara vänta. Det brukar inte ta så många dagar när det redan har börjat. Det var vad läkaren sa.

Så vi fick ta med oss mormor tillbaka till hennes boende, på egen hand. Som tidigare sagt så satt/låg min mormor som ett kolli i en rullstol. Men det var vårt problem att lösa.

Tillbaka på boendet så började mamma och jag vaka. Även mormor syster kom och var med tills slutet. Min moster och mina 2 morbröder kom ned från Dalarna för att vara där när mormor gick vidare. Min ena morbror var bara där ett par timmar men dem andra stannade ett par dagar.

Mormor hade ett rum på kanske 20 kvm som vi ockuperade. Mormor i mitten i en stor säng, 2 fåtöljer och en bäddsoffa. Det var trångt men det var vad vi alla behövde. Vi turades om att vara vakna dag och natt. Räknade hennes andetag, böt hennes blöja, tvättade hennes hår, fixade hennes naglar, böt hennes kläder. Efter ett par dagar åkte min morbror och moster hem till Dalarna igen. Mormors syster, mamma och jag stannade. Min kille jobbade på dagarna, sov med våra barn hos sin mamma på nätterna och all annan tid var han med oss. Hans mamma skickade med bakverk och mat.

Vi hade så många scares då vi trodde att mormor skulle gå bort. Men hon kämpade på. Ibland gick det en hel minut mellan hennes andetag. Men hon kämpade på.

Den 13 januari vaknade jag på morgonen och gick upp och ringde min man. Talade om för honom att nu fick han komma. Fort. Efter en stund kom läkaren och sa att nu är det dags. När min man kom gick jag ut. Från början ville jag inte vara där när hon gick bort. Jag ville inte se henne efteråt. Men jag kände samtidigt att jag inte kunde lämna min mamma själv. Jag valde tillslut att stanna. Men jag ville inte vara i rummet när hon tog sitt sista andetag. Min mamma låg nästan på mormor och jag gick ut ur rummet. Jag bad dom komma och hämta mig när hon var borta. Jag hade hört att man ska öppna ett fönster för att släppa själen fri. Och min mormors själ skulle till himlen. Efter ett par minuter kom min mamma ut och bad mig komma in. Då visste jag att hon var borta. Jag gick in i rummet och öppnade fönstret. Sedan ställde jag mig bakom min mamma. Jag har aldrig känt en närvaro så tydligt som jag kände min morfar den dagen. Jag sa till min mamma; “Det är okej mamma, morfar är här. Han är med mormor.” Och jag kände helt tydligt hur min morfar stod bakom mig och om jag föll så skulle han fånga mig. Han var så tydlig så jag kunde ta i honom om jag ville.

Timmarna efter var som ett töcken. Vi bytte kläder på mormor. Jag hade flera år sparat en klänning som mormor hade och älskade. Jag sa då att jag ville bara ha den för att. Det visade sig att den klänningen hade min mormors mor sytt och burit. Mormor skulle självklart ha den.

Dem säger att dom som går bort är vackra efter döden. Jag håller inte med. Min mormor var en kvinna som gick upp tidigt för att sminka sig och lägga håret. Hon var alltid vacker. Nu var hon inte vacker, hon var utan färg, utan själ. Hennes själ hade gått vidare och nu var det bara ett grått skal kvar. Min mormor var borta.

När allt var gjort och vi tänt ett ljus, hade vackra rosor och fin musik, vi inväntade bårbilen. Då föll jag ihop. Jag hade hållt mig stark under dem här dagarna. Funnits för alla. Men nu föll jag ned. Jag kunde inte andas. En stor del av mitt hjärta dog med mormor den dagen.

Än idag så blir jag sjuk dagarna innan hennes dödsdag. Jag får enorm ångest, kan inte andas, kan inte prata. Gråter och minns.

Min mormor finns inte mer. Hon kommer aldrig lära känna mina barn, hon kommer aldrig ringa mig. Jag kommer aldrig mer höra hennes skratt, hennes underbara röst, känna hennes hud, hennes lukt. Hon kommer aldrig mer att lära mig nya saker.

Hon är borta.

Hennes sista tid i livet så tog jag i henne så mycket jag kunde. Försökte känna hennes hud, ta i hennes händer, pussa på henne. För jag visste att det var något som jag skulle sakna otroligt mycket. Jag hade mycket tid med min mormor i livet, jag hade henne alltid nära. Jag fick njuta av henne otroligt mycket. Jag vet att hon inte ville leva sitt liv som ett kolli. Hon va självständig. Stark. Men även om jag fick den tiden med henne så var det för lite. Jag ville att hon, som älskade barn, skulle få lära känna mina barn. Ge dom råd, baka och räkna bullar med dom, ta med dom ut och shoppa, ge dom råd. Jag ville att hon skulle få vara en del av mitt liv längre.

Jag försöker se henne i himlen, med sin son i famnen, med sin älskade bror, med sin högt älskade man. Hur hon njuter av dem. Jag vet att det är deras tur att ha henne nu. Men jag kan inte vänja mig vid tanken på att jag inte får ha henne här. Hon var min bästa vän, min mentor, min förebild, min mamma, min mormor, min räddare i nöden. Hon var så mycket för mig som jag aldrig någonsin kan förklara för någon. Min mormor kommer alltid fattas mig, enormt mycket.

Livet är mer än orättvist och jag skulle ge allt för att ha henne kvar ett tag till.

Min mormor är en stor del till att jag är den jag är. Och det är något jag är väldigt stolt över. Mina barn kommer alltid veta vem hon var. Hur vacker hon var, hur stark hon var. Dom kanske kommer gå till en gravsten för att lägga rosor, men dom kommer alltid att veta att hon finns i våra hjärtan. I mitt hjärta. Jag kommer alltid vara stolt över att vara hennes Josephine, hennes barnbarn. En del av hennes allt.

Min lilla mormor med krokiga fingrar och ljuvliga skratt.

Dikten som jag skrev till mormors urnsättning

Vi fick låna en ängel. En ängel som glömts kvar.

Men som nu fått sina vingar.

Men din tid här på jorden, har du lärt oss så otroligt mycket.

Din oändliga kärlek och omsorg, dina kloka ord och tröstande famn.

Ditt skratt och ditt leende, som spred så mycket kärlek, överallt du gick.

Ditt sätt att aldrig döma andra.

Utan att istället välkomna våra olikheter,  med  din egen nyfikenhet.

Ditt sätt att se det vackra i allt.

I fåglarnas varje sång. I vårens alla blommor.

I höstens vackra klara färger.  I alla våra olikheter och likheter.

I all kärlek som föddes och blommar.

Så ska vi alltid minnas dig.

Och att du alltid finns med oss,  på ditt eget sätt.

Men tomrummet efter dig,  i alla våra hjärtan,  går aldrig att fylla.

Minuter blir till timmar.

Timmar blir till dagar.

Dagar blir till år.

Men saknaden av dig, kommer alltid att göra ont.

Jag brukar beskriva mitt liv som ett pussel.

Alla bitar är personer, som alla har sin plats.

Alla är av olika storlek, men tillsammans bildar dom mitt liv.

Nu är en stor bit borta.

Den har sakta bleknat bort, till att bara bli ett minne kvar.

Den biten var du mormor.  Mitt liv, mitt pussel. Det blir aldrig helt igen.

Inte utan dig, klar och tydlig, i det.

Fastän jag inte kan se dig mer. Fast jag inte kan ta i dig igen.

Så hoppas jag,  att  du alltid är med mig i livet.

Med mig i glädje och i sorg.

Nu är jorden fattig.  Men himlen är rik. För  den fick ju dig.

Sov gott mormor.

Jag hoppas att du nu har allt du saknat i livet.

Att du äntligen får hålla ditt förlorade barn i famnen.

Att du äntligen får ha din stora kärlek nära.

För oss är du borta.

Men för dig hoppas jag att en ny del av ditt liv har börjat.

Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan.

Vila i frid.

Ditt barnbarn Josephine

 

 

 

 

 

 

 

 

Hej igen, efter en lång tid borta har jag nu bestämt mig för att ge mig själv och dem som har varit med i bloggen ett avslut.

 

Under 2015 hände så mycket i mitt liv att jag var tvungen att prioritera vad  jag skulle ägna min tid åt.

Mamma och mina barn kom som prio 1 så klart allt annat har fått vänta.

Mamma kom att trivas bra på Tornet och även jag som anhörig. Bra personal och framför allt så brydde de sig om mamma. Men som alla vet så går denna sjukdom bara åt ett håll och mamma blev sämre och sämre. Efter en tid på Tornet kom mamma och hamna i rullstol, hon orkade inte längre gå av sig själv, vi fick en sjukgymnast som kom 1-2 gånger i veckan men tyvärr så blev det bara till en trevlig stund för mamma, det hjälpte henne inte att bibehålla sin förmåga att gå och stå själv.

Under sommaren flöt det på i sin gilla gång och jag kunde se att mamma mådde sämre och sämre. Hennes egna förmågor till att äta själv, förmedla sig och hennes sinnesstämning blev sämre.

Jag hade flera samtal med mammas läkare och teamet bakom och till slut kom vi fram till att plocka bort hennes bromsmediciner, detta gjordes i september 2015.

Det tog så klart inte så lång tid att se en drastisk skillnad på mamma. Hon började åldras otroligt mycket, både till kropp och utseende.

Mamma började bli stel i lederna, hennes händer var alltjämt knutna hårt, samt hennes ben uppdragna och stela. När hon satt i sin rullstol så föll hon alltid åt vänster, vi fick palla upp med ergonomiska kuddar och dynor så hon inte skulle få skav och trycksår.

Julen kom och mamma kom hem till mig ett par timmar, hon smakade lite julgröt och jag försökte ge henne en jul smörgås med skinka och senap, det är ju inte det lättaste så klart när man tappat förmågan att tugga och svälja själv, så små små bitar så mamma inte satt i halsen.

Det var mycket kärlek den dagen, så mysigt att få ha mamma hemma en stund. Jag är helt säker på att hon kände all kärlek som vi gav.

Detta kom att bli mammas sista gång hemma. Detta förstod jag redan den dagen så klart, när färdtjänsten senare på dagen kom och hämtade mamma så kändes det i hela min kropp… mitt hjärta höll på att brista. Jag tror att mamma kände det också, hon ville inte släppa mig alls. Hon mumlade något jag inte förstod flera gånger och ville inte släppa min hand, vi kramades och pussades.

I dag är jag så glad att hon fick komma hem den sista gången.

Den 3 januari 2016 fick jag ett samtal från Tornet där dem beskriver att mamma känns ur fas….Hon hade inte ätit något på flera dagar hon ville bara sova, hon gnydde då de tog i henne och hon verkade ha ont i kroppen.

Jag och min dotter åkte direkt till henne, vi var där inom en timma.

Vi märkte också att mamma inte mådde bra, hon var medtagen och trött. Vi ville att en Läkare skulle kika på henne, så klart under jul-tider fanns det ingen Läkare tillgänglig!?

Beslutet blev att åka till KS Huddinge sjukhus.

Ambulans kom till Tornet och hämtade upp mamma under lång överläggning fram och tillbaka.

Väl inne på KS Huddinge hamnade vi i en korridor under ett lysrör…fullt med folk så klart eftersom det är en akutavdelning och ingen annan instans tog emot oss….Vi väntade timme efter timme….vi fick inte ens en läkare kontakt…och inte heller ett lugnt rum.

Mamma hade dessutom ingen mjälte så hennes immunförsvar var väldigt dåligt, vilket så klart upprörde mig ännu mer. Efter att jag fått mitt spel så gav de oss ett rum där vi kunde släcka ner och mamma fick i alla fall det lite behagligare.

Många timmar gick och till slut kommer en Läkare som är i 30års åldern, som knappt tittar på mamma ännu mindre gör någon undersökning.

Vi berättade hur mamma mådde och vad hennes diagnos var och sa att hon sista tiden bara blivit sämre och sämre.

Läkarens svar till ss var att DET ÄR DAGS NU!!!

Va, dags nu!?

Vad ska hända, hur går det till, vad ska vi göra nu……???

Det kändes som om en bomb släpptes ner, vi föll  rätt ner i jordens mörkaste mörkaste avgrund…

Läkaren berättade vidare att mamma skulle få smärtlindring och lugnande så hon inte hade varken ont eller ångest. Hon berättar vidare att man tar även bort både vätska och näring, det brukar inte ta så lång tid tills dem inte orkar mer och dem går bort!!!....

Herre Gud, ska jag ta detta beslut…Ska jag säga att man ska ta bort detta och låta min mamma tyna bort med endast morfin och lugnande….Herre Jävla Gud vad i he…vet ska jag göra nu?

Läkaren gick ut och sa att hon skulle komma tillbaka alldeles strax med smärtlindring, det tog ytterligare timmar.

Väl efter att mamma fått sin smärtlindring så sa dem att vi kunde åka hem, jag bad dem fixa så att vi  kunde ta mamma tillbaka till sitt boende, det var lättare sagt än gjort. Vi fick så klart inte ta en ambulans då mammas tillstånd inte var kritiskt utan skulle vänta på en färdtjänstbuss som kunde ta emot en större rullstol, det skulle ta ca 4 timmar och vi skulle inte kunna ha rummet kvar då andra patienter behövde det.

Ja det var starten på många långa dygn…

Min morbror och hans dotter kom och hämtade oss i hans transportbil, vi fick surra fast mammas stol i golvet och hålla hårt tills vi kom tillbaka till Tornet. Vilken pärs vilken upplevelse!

Från och med denna dag så lämnade jag och min dotter inte mamma, vi tillbringade dag och natt tillsammans med mamma.

Mamma hade 2 st fåtöljer bredvid sin säng som vi satt och sov i blandat med att ligga bredvid henne i sängen.

Familj, syskon och vänner kom och gick, alla mammas barn kom och stannade så länge dem kunde. Tack och lov var personalen så fina mot oss alla så att vi fick vara hur många vi ville på mammas rum, dem tog även in en bäddsoffa från en annan boende som vi fick låna.

Mammas boende kompisar kom in och kelade med mamma dem sjöng och den höll henne i handen, många långa men fina dagar.

Vi spelade mammas älsklings musik, vi skrattade och vi grät tillsammans.

Mamma blev sämre och sämre för var dag, till slut gav njurarna upp, hon kunde inte kasta urin själv, hennes mage växte och blev spänd och hård, vi tappade henne på många liter urin, stackars lilla mamma…..det måste gjort så ont…

Mitt samvete skavde mig väldigt mycket, varje minut undrade jag om jag tagit rätt beslut, ska vi verkligen avsluta så här?

Varje natt så trodde vi att detta är den sista, tunga hårda flämtningar, tunga andetag, rosslig och torr i munnen. Jag/vi smorde mammas mun med både vatten och olja samt dem pinnar som ska öka salivproduktionen men mammas tunga var likt en sjöstjärna i strukturen, torr och hård. Stackars lilla mamma…

3 gånger satt vi ner med sjuksköterskan och hon berättade att nu är det bara minuter kvar….. Det blev till dagar. Vi räknade mammas andetag, vi oroade oss, samtidigt som vi försökte att njuta av den tid vi hade kvar med mamma.

Dagen D kom den 13 januari 2016 klockan 13.32 somnade mamma in.

Jag låg i sängen med mamma med mitt huvud på hennes bröst och mina ben virade runt hennes kropp. Jag kände hennes andetag komma långsammare och långsammare, hennes hjärta slog långsamt och orkeslöst ett fåtal slag i minuten till att inte slå alls….ingen andning det kom inget….

Min dotter hade just lämnat rummet för hon kände så starkt att detta var dem sista minuterna, min moster satt på andra sidan och höll i mammas hand. Jag är helt säker på att mamma kände att vi var hos henne in i det sista och jag är helt säker på att hon kände sig älskad.Min dotter kom efter ett par minuter och öppnade fönstret så att mammas själ fick flyga iväg till pappa som väntat så länge och som vi också känt närvaro av under hela tiden.

Min, vår, smärta var obeskrivlig, mitt hjärta brast i tusen bitar, jag låg på golvet och bara grät, jag ville skrika ut all världens smärta...

Efter en stund kom sjuksköterskan och fastslog döds-tiden och efter en stund gjorde vi mamma i ordning.

Plockade bort blöja och kateter, tvättade hennes kropp och kammade hennes hår. Min dotter hade vid ett tidigare tillfälle hämtat hennes fina klänning som vi klädde henne i, hon var så vacker där hon låg, äntligen fri från smärtor och äntligen tillsammans med pappa.

Vi lade blommor på hennes bröst och våra nära och kära kom och tog ett sista farväl.

Stunden vi fick tillsammans var så fin.

Bårbilen kom kl 20.00 för att hämta mamma.

Jag stannade hela tiden hos henne, jag kunde inte släppa taget om henne, trots att jag hela tiden vetat att denna dag skulle komma.

Jag hjälpte till att flytta henne till den kalla hårda båren, jag bäddade om henne med hennes rosa mjuka filt så hon skulle hålla sig varm och lade hennes kudde under hennes huvud så hon skulle ligga mjukt och hennes mjuka varma nalle fick följa med. Dags att gå….

Jag kunde inte förmå mig att släppa taget, hur än bårmännen talade till mig, vi sköter om din mamma, så gick det bara inte, jag ville följa med ända till slutet. Jag drog bårvagnen ut ur mammas rum och ut i de allmänna utrymmen på avdelningen, ut i korridoren mot hissen, det kändes så definitivt, väl nere i entérn var det dags att släppa mamma. Bilen stod där...usch...nu var det sista gången jag skulle få se min mamma, jag följde med ut i bilen och dem öppnade de där fasansfulla dörrarna och där inne ligger två personer till...dem placerade mamma ovanpå en annan människa, det fick plats fyra människor i bilen. Stackars lilla mamma detta blev det sista jag såg av min fina fina mamma.

Nu var tiden så tung. Jag tappade allt, jag orkade ingenting. Vi åkte hem, min äldsta son var hemma hos mig och väntade med min yngsta son. Han hade haft honom under tiden jag varit hos mamma. Så märkligt, nu hade jag inte längre en mamma! Jag hade helt plötsligt inga föräldrar kvar.. det var nu bara jag och mina barn.

Demensen tog min mamma och jag kommer alltid att sakna henne så mycket.

De 13 februari hade vi en begravningsceremoni för mamma på skogskyrkogården. Mamma sa när hon var frisk att hon inte ville ha en klassisk begravning för hon vill inte ligga i en kista och vi skulle sitta och gråta på kyrko bänkarna. Med det sagt så lovade jag henne att göra så fint vi kunde.

Mamma fick komma till pappa i vår familjegrav, vi barn till mamma sänkte ner urnan och nära familj var med. Vi tog oss sedan till Hågelby som mamma älskade och åt gott och drack champange som mamma ville. Hon var mycket på det klara med att inte vi skulle sörja den dagen utan fira att hon levt ett liv. Jag tror att vi gjorde det bästa vi kunde allihop.

Nu har det gått 3 år sedan mamma gick bort och igår skulle hon fyllt år 71 år.

Jag hoppas att mamma idag har det bra och om det finns något efter döden så önskar jag att vi en dag ses, mamma kommer alltid att finnas runt mig och min familj det vet jag men hon saknas så fruktansvärt mycket. Mamma var en livfull människa, mycket mån om sig själv och sin familj.

Jag vill med min berättelse dela med mig av vad demens innebär därför har jag delat väldigt mycket, kanske en del för privata saker tycker vissa. Jag står för det jag delat, jag vet att mamma hade godkänt detta om hon kunde. Jag skulle önska att man kunde mer om demens i mitt fall Alzheimers, att utbildning sker i lägre åldrar och på vårdavdelningar mer än vad som tidigare gjort och jag önskar av hela mitt hjärta att forskningen får mer pengar så att vi kommer fram till bättre mediciner och kanske till och med ett botemedel. Att vi upptäcker i tid när någon i vår närvaro börjar att få tecken på demens.

Jag fick kämpa för att min mamma skulle få en utredning och jag fick kämpa för att hon skulle få en bra vård, tvingades till och med att flytta henne pga usel och  katastrofalt dålig omsorg. Med riktig misskötsel och vanvård.

Jag vill tacka alla som följt mig och jag kommer aldrig att ge upp min kamp för Alzheimers forskningen

Tack för ordet, varm kram och ta hand om er.

Marina

              

 


Hej

Det känns fantastiskt bra att komma till Tornet så underbart!!
Mamma var glad och hon hade 4 personal endast för henne. 
Den nya kontakt personen verkar helt fantastiskt mjuk och hon tog emot mamma jätte väl idag
Som att komma till ett lyx boende med fin utsikt över en lekpark och ett bostadsområde samt en fin inhängnad gård där mamma kan strosa runt i nu i höst och speciellt till våren! 


ÅH vad jag är glad att jag tog beslutet!!

Tyvärr gick det sämre med flytten från Graninge! 
Mammas kontakt person A och C tog hand om mamma väldigt bra men avdelnings ansvariga  H är under all kritik!!!
För att inte tala om enhetschefen M!

Jag har bett om mammas journaler och väntat på dem i iallafall minst 1 vecka om inte mer! I dag fick jag fråga efter dem och svaret blev att 
Jag inte kan få ta del av dem?
Varför då? 
Jag har fått dem tidigare och nu är det blankt nej!
Enhetschefen M påstår att pga att jag gjort en IVO anmälan kan dem inte lämna dem och att mamma har sin sekretess? 
Det är klart att mamma har sin sekretess men varför har jag då fått allt förut?
Det här blir bara sämre och sämre. Sedan skulle dem ersätta mammas borttappade inneskor 4 gånger har dem kommit bort, denna gång har jag bett dem köpa nya och samma där för många veckor sedan bad jag om det
Dem fanns inte heller med?!
Dem ville att jag skulle komma och hämta ersättning för dem hos dem, men jag sätter aldrig min fot där igen ALDRIG!!!!!

Nu är Graninge tiden slut och nu ska jag bara göra dem anmälningar jag ska och försöka få ut den vanvård dem utsatt mamma för till media. 

Nu blickar jag framåt och lämnar över ansvaret Till dem som vi betalar för att ta hand om det. Jag ska bara hitta och njuta av det bästa av mamma <3

Så nu god natt för mig 
Sov gott alla mi därute 
Varm kram Marina