Hej Alla!
Idag har vi tittat på mammas rum!
Det var inte så stort men jag hoppas att det ska bli bra. Dem ska måla om och göra frächt därinne så det kommer att bli fint. Vi ska börja köra saker till Graninge på tisdag eftermiddag.
Vi ska försöka göra så fint som möjligt, sätta upp hennes gardiner lägga på hennes fina matta. Sen tänkte vi sätta upp tavlan med henne och pappa på och andra små grejer som gör att hon hon känner sig hemma. Dukar som hon känner igen hennes radio som hon alltid har på lite fina små lampor som hon tycker om och hennes blommor som hon älskar så mycket
Det känns otroligt tungt att vi kommit ända hit fyy f....n mitt hjärta blöder inne i mig det är på väg att gå itu. Jag vill bra skrika och gråta om vartannat, bädda ner mig under täcket och inte stiga upp förrän den här mardrömmen är slut.
Jag är självklart glad att vi har ett boende och just Graninge som vi ville men jag tänker på hela situationen.......
Att mamma aldrig mer kommer tillbaka, aldrig sitta och små prata, aldrig åka och shopa i Skärholmen, aldrig mer fråga om goda råd när man behöver sin mamma. Hon kommer att vandra längre och längre från mig/oss längre in i dimman längre från att vara vår mamma, mormor/farmor,gammel mormor/farmor
Det var inte länge sedan vi umgicks som väninnor, det var inte länge sedan mamma kom med sin röda lilla bil här på gatan med sina målar grejer. Efter att ha varit på akvarellkurs med sina vänner. Det var inte länge sedan hon var utomlands med sin väninna i 2 veckor. Eller när hon och hennes väninna kom till mig på min kurs, hon var så fin så mode medveten i sin skinnkjol alltid lika parant som hon alltid varit. Aldrig tagit ett steg utanför dörren innan hon gjort sig i ordning!
He.....e hur ska jag klara mig utan min mamma?
Det bränner innanför mina ögonlock tårarna spränger sig ut och rinner ner på mina kinder!!!
Jag vill inte förlora min mamma!
Varför har vi sådan himla otur med livet, varför har det hänt oss så svåra saker som stora öppna sår som aldrig vill läka bara byggs på hela tiden.
Det känns så himla jobbigt jag vet inte hur jag ska få det ur mig, det hjälper inte hur mycket jag pratar det hjälper inte hur mycket jag gråter vi kommer aldrig härifrån någonsin bara längre ner in i sjukdomen.
På onsdag ska jag och min man lämna mamma på Graninge!
Jag vill inte vara den personen som gör det jag har fått varit med på alla jobbiga händelser med mamma, jag var med när hon skulle läggas in första gången, jag var med när vi fick diagnosen, när vi var runt och skulle få dagverksamheten, när alla tester gjorts, när det meddelats att mamma inte fick köra bil något mer jag fick be Läkaren att låta mamma behålla sitt körkort i plånboken bara för att! Tvingat mamma att ha hemtjänst,Ljugit till mig hennes extra nyckel, Tvingat mamma på alla utredningar som hon inte velat gå på och nu återigen tvinga in henne för denna sista inläggning på R73. Jag och min dotter var med när dem sa till henne att hon måste bo på ett Demens boende hon blev helt vansinnig! Arg, Ledsen, besviken, sviken, jag vill verkligen inte en gång till!!!
Tack och lov har jag haft min dotter med på nästan alla tunga händelser men hon är min dotter hon ska inte behöva ta hand om mig vilket hon får göra när jag klappar ihop.
Vi har tänkt att Josephine kommer att vara där när vi kommer, jag tänkte baka bullar som står framme på hennes rum och fixa med kaffe och glass. Vi ska försöka göra den här dagen så mild för mamma som vi kan men jag är livrädd för hennes reaktion! Hur kommer det att bli när vi ska lämna henne där? Hur kommer hon att reagera när hon förstår att hon ska bo där hädanefter?
Kommer hon att tänka så?
Kommer hon att känna sig sviken av mig eller har hon glömt det?
Kommer hon att känna det som om jag sätter in henne på ett hem?
Tankarna snurrar i huvudet på mig, det finns ingen ände på mina tankar,dem bara snurrar vidare runt runt. Jag märker att jag går omkring och är tom. Jag har inget och prata om jag vill inte prata sitter ofta tyst och funderar finner inte något roligt att prata om. När klockan ringer på morgonen så orkar jag knappt gå upp, tur att killarna är så duktiga så dem går upp själva medan jag ligger och drar mig för att sedan tvinga mig upp och finnas för mina killar. När killarna sen gått till skolan vill jag bara lägga mig i sängen igen dra täcket över huvudet och somna om, sova till mardrömmen är slut, vakna och tro att det inte är så här!
Att min mamma är frisk som vanligt!
Jag har börjat att förstå att det aldrig kommer att bli så, jag har förstått att min mamma är borta det är bara ett skal kvar av den mamma jag en gång haft.
Jag är så oerhört tacksam för att jag har Josephine hon är min hjälte och Peter min man som står ut med mig och allt runt mig som finns här och hjälper mig tar ledigt för min mamma på onsdag för vår skull.
TACK FÖR ATT NI FINNS
Ja det var nog allt för idag
sov gott alla
Idag har vi tittat på mammas rum!
Det var inte så stort men jag hoppas att det ska bli bra. Dem ska måla om och göra frächt därinne så det kommer att bli fint. Vi ska börja köra saker till Graninge på tisdag eftermiddag.
Vi ska försöka göra så fint som möjligt, sätta upp hennes gardiner lägga på hennes fina matta. Sen tänkte vi sätta upp tavlan med henne och pappa på och andra små grejer som gör att hon hon känner sig hemma. Dukar som hon känner igen hennes radio som hon alltid har på lite fina små lampor som hon tycker om och hennes blommor som hon älskar så mycket
Det känns otroligt tungt att vi kommit ända hit fyy f....n mitt hjärta blöder inne i mig det är på väg att gå itu. Jag vill bra skrika och gråta om vartannat, bädda ner mig under täcket och inte stiga upp förrän den här mardrömmen är slut.
Jag är självklart glad att vi har ett boende och just Graninge som vi ville men jag tänker på hela situationen.......
Att mamma aldrig mer kommer tillbaka, aldrig sitta och små prata, aldrig åka och shopa i Skärholmen, aldrig mer fråga om goda råd när man behöver sin mamma. Hon kommer att vandra längre och längre från mig/oss längre in i dimman längre från att vara vår mamma, mormor/farmor,gammel mormor/farmor
Det var inte länge sedan vi umgicks som väninnor, det var inte länge sedan mamma kom med sin röda lilla bil här på gatan med sina målar grejer. Efter att ha varit på akvarellkurs med sina vänner. Det var inte länge sedan hon var utomlands med sin väninna i 2 veckor. Eller när hon och hennes väninna kom till mig på min kurs, hon var så fin så mode medveten i sin skinnkjol alltid lika parant som hon alltid varit. Aldrig tagit ett steg utanför dörren innan hon gjort sig i ordning!
He.....e hur ska jag klara mig utan min mamma?
Det bränner innanför mina ögonlock tårarna spränger sig ut och rinner ner på mina kinder!!!
Jag vill inte förlora min mamma!
Varför har vi sådan himla otur med livet, varför har det hänt oss så svåra saker som stora öppna sår som aldrig vill läka bara byggs på hela tiden.
Det känns så himla jobbigt jag vet inte hur jag ska få det ur mig, det hjälper inte hur mycket jag pratar det hjälper inte hur mycket jag gråter vi kommer aldrig härifrån någonsin bara längre ner in i sjukdomen.
På onsdag ska jag och min man lämna mamma på Graninge!
Jag vill inte vara den personen som gör det jag har fått varit med på alla jobbiga händelser med mamma, jag var med när hon skulle läggas in första gången, jag var med när vi fick diagnosen, när vi var runt och skulle få dagverksamheten, när alla tester gjorts, när det meddelats att mamma inte fick köra bil något mer jag fick be Läkaren att låta mamma behålla sitt körkort i plånboken bara för att! Tvingat mamma att ha hemtjänst,Ljugit till mig hennes extra nyckel, Tvingat mamma på alla utredningar som hon inte velat gå på och nu återigen tvinga in henne för denna sista inläggning på R73. Jag och min dotter var med när dem sa till henne att hon måste bo på ett Demens boende hon blev helt vansinnig! Arg, Ledsen, besviken, sviken, jag vill verkligen inte en gång till!!!
Tack och lov har jag haft min dotter med på nästan alla tunga händelser men hon är min dotter hon ska inte behöva ta hand om mig vilket hon får göra när jag klappar ihop.
Vi har tänkt att Josephine kommer att vara där när vi kommer, jag tänkte baka bullar som står framme på hennes rum och fixa med kaffe och glass. Vi ska försöka göra den här dagen så mild för mamma som vi kan men jag är livrädd för hennes reaktion! Hur kommer det att bli när vi ska lämna henne där? Hur kommer hon att reagera när hon förstår att hon ska bo där hädanefter?
Kommer hon att tänka så?
Kommer hon att känna sig sviken av mig eller har hon glömt det?
Kommer hon att känna det som om jag sätter in henne på ett hem?
Tankarna snurrar i huvudet på mig, det finns ingen ände på mina tankar,dem bara snurrar vidare runt runt. Jag märker att jag går omkring och är tom. Jag har inget och prata om jag vill inte prata sitter ofta tyst och funderar finner inte något roligt att prata om. När klockan ringer på morgonen så orkar jag knappt gå upp, tur att killarna är så duktiga så dem går upp själva medan jag ligger och drar mig för att sedan tvinga mig upp och finnas för mina killar. När killarna sen gått till skolan vill jag bara lägga mig i sängen igen dra täcket över huvudet och somna om, sova till mardrömmen är slut, vakna och tro att det inte är så här!
Att min mamma är frisk som vanligt!
Jag har börjat att förstå att det aldrig kommer att bli så, jag har förstått att min mamma är borta det är bara ett skal kvar av den mamma jag en gång haft.
Jag är så oerhört tacksam för att jag har Josephine hon är min hjälte och Peter min man som står ut med mig och allt runt mig som finns här och hjälper mig tar ledigt för min mamma på onsdag för vår skull.
TACK FÖR ATT NI FINNS
Ja det var nog allt för idag
sov gott alla
2 kommentarer
Mimmi
30 Sep 2011 12:26
Marina!
Det kommer att gå bra!!!!
Du gör det bästa för din mamma, även om det känns tufft!
Personalen är proffs o kan sin sak..
Minns nu att vi i sa till mamma att hon skulle rahabiliteras-hon hade ramlat hemma o vi sa att hon skulle få vila o få hjälp!!
Hon som var så kritisk svalde det helt.
När vi var där o mamma flyttade in så började jag med att lämna mamma, gick o prata med personalen o bad dem vara beredda....
Sen gick vår bror o sist min syster....
Vi grät o mamma vinkade glatt i fönstret med en personal vid sin sida!!!
Sen gjorde vi ett schema på vilka som skulle ringa till personalen.
Mamma hade sin egna telefon första året men pga fallrisken fick vi ta bort den sen.... Spelade egentligen ingen roll för hon var aldrig på sitt rum....
Kan förstå att du saknar dina syskon i den här situationen!! Allra helst min syrra o jag har kommit varandra otroligt nära igen...
Min dotter har varit mycket delaktig i allt som rört mormor-nu är hon lite äldre (30) o det var mycket viktigt i hennes liv att vara delaktig......
Så med dessa ord-det kommer att gå så bra för din mamma!
Spara sen på dina krafter, för du har kämpat så mycket nu o så länge!! Det är en tuffresa både om man tittar bakåt o även framåt-men nu får du tryggheten att din mamma kommer att få en trygg stimulerande miljö! Styrkekramar Mimmi
Marina
30 Sep 2011 20:56
Tack Mimmi
Otroligt skönt att höra att det gick bra för Er. Tack snälla gulliga Du för din omtanke kan känna den genom din text tack. Jag hoppas att det ska gå lika bra för oss.
Varm kram till Dig
Kommentera