Hej på er Alla
 
Ja det blev inte riktigt som jag trodde i dag!
Jag har tagit det jätte lugnt i dag och tittat på film bla.
 
Tusen tusen tack för Erafina kommentarer!
Ni är helt fantastisdka med Era livs berättelser.
Ja det är många människor som har det tufft i dag! Inte bara vi så klart.
 
Mina syskon kommer i veckan och ska stanna några dagar det blir mysigt faktiskt.
Vi ska ta oss till mamma på onsdag, dem har inte träffat mamma på ett helt år!
Min bror är ganska orolig för att träffa mamma han är rädd att han ska behöva byta blöja eller nåt!
Det är ju inte så vanligt att man gör det på sina föräldrar....
 
jag ska försöka ta mig till mamma i morgon faktiskt ta en lång promenad...
Jag berättar vidare senare hur det varit!
Ha en skön söndag
 
varm kram på er
 
 
Hej på er allihop!
 
Nu är det precis ett år sedan mamma lades in på
Huddinge sjukhus för utredning för sin medicinering,
Och därmed också gick in i nästa fas av sjukdomen..........
Förra året var mamma ganska klar vi den här tiden det gick att föra ett någorlunda samtal med henne
 
Nu är hon som Ni redan vet HELT Borta inne i sin dimma 
Visst har det gått fort? Ett år av många många tårar av längtan och förtvivlan.
Förra året satt vi här på min balkong och hoppades att mammas mediciner skulle justeras så hon skulle få må lite bättre, kan ske orka göra mer saker eller åtminstonne orka gå på dagverksamheten dem dagar hon valt själv att gå.
Men! Så blev det inte, hon kom aldrig mer hem från R 73!!!!
Fy faaaan va sjukt!
Jag minns det som om det var i går allting, min frustration, mammas ilska riktad mot mig, alla mina förklaringar till mamma 
Alla mina lov ord om att allt kommer att bli bättre när dem justerat medicinen!
Alla mina samtal till läkaren Marion All min ilska jänte mot avdelningen, mot personalen som jag tyckte var sååå slöa!
Mot Botkyrka Kommun som helt och hållet mot arbetatde mig i allt! Ja vad ska jag säga.......
Tiden springer sin väg fort fort går det.
Och mamma hon försvinner mer och mer för varje dag, det är så himla ledsamt, nu har jag bara små små fragment kvar av min mamma.
Och mindre kommer det att bli!
 
För en tid sedan så var det en av mammas med patienter som gick bort, vi märkte att personen i fråga var borta men vi ville inte fråga för vi vet att dem har tysnadsplikt,
men till slut så frågade jag var personen var dem berättade då att denne gått bort! Sååå ledsamt men ändå så skönt för denne och kanske för dem anhöriga!
Ibland längtar jag tills min mamma får frid!
Jag längtar inte efter att hon ska DÖ absolut inte men jag vill att hon ska få frid, komma till pappa som hon saknat alla år och sina egna föräldrar, Nu har hon inget liv!!!
 
Ni tycker säkert att jag är elak eller orättvis eller nåt!!
Och jag har full förståelse för det.
Men jag vet, som jag tidigare sagt att mamma ville inte ha det så här!!
Det var en av hennes största farhågor att få komma på ett "dår" hus sa hon!
 
Och skulle hon se sig själv nu så skulle hon skämmas ihjäl av bara tanken!
Stackars Stackars mamma!!!
I morgon (nu) är det söndag då ska jag till mamma igen, ta ut henne på en prommis äta lite glass, små prata lite kanske låta henne teckna lite om hon vill, hoppas att hon har lust till det.
Jag saknar henne så in i h....te!!!
Och det värsta är att det blir bara värre och värre med saknaden!
Varför är det så? Varför kan inte jag bara slappna av och hänga med go whith the flooo...
Nej det går inte , ju mer tiden går så saknar jag henne ännu mer.
 
Igår förmiddag ringde det på telefon här hemma och Loois svarade, han pratade på sedan lade han på,
Jag frågade vem det var,
då svarar han Det var Mormor!!
VA?!
 
Nej! Jag bara lurades.....
Vad i helsike sa jag till honom! Det där var inget roligt skoj!
 
Sedan hade jag gråten i halsen länge. Det var bara ett år sedan hon kunde ringa till mig!
Vi kunde prata en stund i telefon om vardagliga saker lite virrigt var det ju så klart men det gick dock att prata en stund. Hon tog färdtjänsten hit ibland eller några gånger i månaden i alla fall! Nu är det borta!!!
 
Fy tusan vad livet är orättvist
Jag hade en tjej hemma hos mig härom dagen som jag satte extensions på, hon berättade för mig att hon är troende efter att hon blivit frälst. Toppen att man har sin tro!
Men jag sa till henne att jag har svårt att förstå Gud!
Jag förstår inte varför Gud utsätter en del människor för så mycket och andra får inget alls eller bara lite?
Vår familj har fått så mycket elände hela livet!
Där av tror jag INTE på Gud!!
Hon sa till mig att man måste våga ta emot Gud för att få lugn och ro att våga lita på Gud, våga lita på att Gud gjort vad som är bäst för mig, Gud ger inte mig mer problem, eller vad det nu är än jag klarar av!
Inte mer än jag klarar av!!!! 
 
Vi har haft alldeles för mycket hela livet!
Är det ett straff då eller vad är det?
 
Varför har min mamma överhud taget blivit född för?
Mormor ville ju inte ha henne från början, hon försökte ta bort mamma flera gånger innan hon föddes!
Mamma var med i trafik olyckan och var nära att dö redan 1973 men fick stanna kavr här på jorden!
Varför?
Mammas liv har varit fullt av olika problem...Död...missunsamhet.....krämpor....fylla....otrohet....slagsmål....människor som inte accepterat mamma för den hon varit....falskhet....jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst!
Så min fråga kvarstår
Var har GUD varit för oss?
 
Om Gud finns då tycker jag att han prövat oss färdigt!
Jag tycker att åtminnstonne mamma gjort sitt!
Jag tycker att hon ska få komma hem!
Hem till pappa (sin man som hon förlorade i olyckan 1973) sin lilla son som också gick med pappa, sin mamma och pappa till friden
till ett liv i evigheten där det INTE finns några elakheter mer
Till ett liv där hon slipper äta mediciner, slipper leva med blöja, lukta kiss och bajs,
slippa känna ånger och frustration
 
 
Vi barn finns ju kvar och vi kommer efter när vår tid är inne!
Om jag någonsin ska tro på Gud då måste jag få känna att Gud finns i mitt hjärta.
Är det konstigt att jag känner så här?
Nej jag tror inte det!!
 
 
Oj oj! Nu blev det mycket skrivet, hoppas att det finns någon röd tråd i det här nu!
Orden flyger ur bara....
 
Nu ska jag försöka sova, om jag nu kan det det är tusen olika tankar i skallen på mig, jag ska försöka lyssna på Hundra åringen som gick ut och försvann.Det är många som säger att den är bra jag ska ge den en andra chans.
 
God natt där ute var Ni nu befinner Er
varm kram på Er alla
 
Blommor och härligt vatten från Thailand 2012
 
 

Hej på er igen Long time no seeing!

Eller vad det nu heter?!

Äntligen lite värme och sol underbart hoppas att solen stannar!

I söndags var vi ute och gick, det var länge sedan vi promenerade det är så himla skönt man hinner tänka väldigt mycket och man motionerar samtidigt två flugor i en smäll, toppen.

Avsikten med promenaden var ju såklart att gå till mamma. Loois cyklade och jag och Peter gick. Det är en väldigt mysig väg att gå, ängar med får och kohagar skog en liten bäck som rinner, motions spår och visättra ängar dem är fantastiska!

Det tar ungefär 40-50 minuter att promenera till Graninge hemifrån mig. Det blir en lagom lång prommis

När vi kommit fram till Graninge så satt mamma på soffan i all rummet tillsammans med en personal Hon såg alldeles vilsen ut! Vi satt en liten stund på soff kanten så mamma fick vakna till sen gick vi ut och gick igen, fast bara ner till lilla affären för att köpa glass På väg ner så möter vi en liten familj och mamma blir jätte glad hon hälsar så igen kännande på paret Dem såg nog att jag såg förvånad ut så dem berättade att dem brukar träffas och mamma hälsar alltid så glatt på dem

Fast egentligen så är mamma mest intresserad av mannen för det är honom hon kramar om och ibland lilla bebisen! Mamma har blivit väldigt karl tokig sedan hon gick in i dimman. Det är näst intill omöjligt att få mamma att gå förbi karlarna när man möts på ex en gata

Vi köpte en varsin glass sen gick vi tillbaka till Graninge. Vi stannade en stund och satt i solen på baksida det var bara vi som satt där.

Efter en stund kom en annan boende ut och sprang runt lite i solen.


 Jag kan tyvärr inte känna den glädje jag vill göra när jag träffar mamma. Hon försvinner mer och mer för varje gång jag träffar henne. Det känns inte längre som min mamma det är bara hennes skal kvar!
Stackars stackars mamma att leva med denna jäv....ga sjukdom!!
Det finns inget jag hatar så mycket som den här jäv..a
ALZHEIMERS
Hoppas man hittar en medicin som kan bota denna avskyvärda sjukdom!!!!!

Det kanske låter hemskt när jag säger att det inte är roligt att träffa mamma Men jag lider verkligen av att hon är så sjuk som hon är! Jag VET att hon INTE vill leva detta liv så här. Hon är fängslad i sin egna kropp! Med ångest och förtvivlan många dagar!
Stackars stackars Mamma. Jag saknar henne så djupt, när jag träffar henne så känns det som mina ögon ska sprängas av tårar....

Jag får alltid hålla tillbaka så att hon inte ska bli orolig,

När jag ser henne vill jag bara gråta  för jag saknar MIn mamma så mycket! Men hur ofta jag än träffar henne så är hon inte där det är bara hennes kropp!
Skalet av vad min mamma var!
En sådan fruktansvärd sjukdom Det som oxå är jobbigt är hur illa alla som bor på dessa vårdhem behandlas...fy f...n
Även om mamma har ett bra boende så luktar det hemskt när man kommer och det luktar illa om min mamma också och det är INTE hon. Mamma ville alltid vara fint klädd och vara ren och ha fina kläder på sig! Nu är det tvärtom!  Hon stinker av kiss och bajs lukt.
Det är i och för sig inte så konstigt när hon bara duschar 2 gånger i veckan, i och för sig så tvättar hon sig varje morgon med hjälp men det kan inte bli så bra ändå! Stackars stackar mamma! ♥
 
Jag skulle så gärna vilja besöka henne fler gånger i veckan men det finns ingenting att prata om längre konversationerna är slut!!! Det kommer ingenting tillbaka,
Men jag träffar henne minst en gång i veckan ändå så klart!
ången jag skriver snart ig
Ja det var den här gen kramar till Er alla och tack för alla fina kommentarer.
 
 
Mamma i sommar hemma hos oss.