Hej igen!
Tack För kommentarerna ni lämnat! Vilka livs öden det finns! Vi anhöriga har det väldigt tufft och det är så beklagligt att det inte finns fler av våra vänner kvar med oss! Jag skulle skämmas att vara en sådan dålig vän.....

I dag var jag och min storebror hos mamma på Graninge och hälsade på, min bror är inte ofta hos mamma han tycker att det är för jobbigt han säger att han inte klarar det. Det är säkert så, han och mamma har inte haft så mycket kontakt så det är nog det som ställer till det mest tror jag

Min bror ska flytta till Thailand nu så han var till mamma för att ta farväl för en tid, mamma förstår ju så klart inte att han ska flytta men han ville i alla fall åka till henne innan han åker och det var verkligen sorgligt att vara där i dag!!

Vi gick ut på en promenad och ner till lilla livs för att köpa glass som hon är helt tokig i, men hon klarade knappt att äta glassen i dag hon har börjat att tappa kunskapen att äta själv!! Vi fick påminna henne flera gånger att hon skulle äta glassen men hon kom knappt ihåg hur hon skulle göra!! Sedan skulle hon äta sin chokladbit men hon fixade inte det heller hon stoppade chokladen innanför tröjan i stället!!
I dag var det riktigt jobbigt jag grät flera gånger tom när vi var där med henne, jag var tvungen att titta bort så hon inte skulle se mig!!

Ibland är det mer jobbigt än andra gånger jag vet inte om det är så att jag saknar henne så jäkla mycket som gör mig så himla himla ledsen eller om det bara blir som det är! Vansinnigt jobbigt i alla fall. Vi köpte tidningen åt henne, hon läser på allt hon ser och ljudar fram ett ord så det verkar som om hon är sugen på att läsa det ska bli spännande att höra om hon läste lite i tidningen när vi gått för hon satt vid mat bordet när vi gick.

Hon blir så himla glad när hon ser människor och hon tror att hon känner alla som hon möter hon är så himla frikostig men sin kärlek och komplimanger till alla vi möter, i dag såg hon en mörk ung tjej, direkt så sa hon Ååh vad fin du är i dag!! Och hon vinkar glatt till alla hon möter, det är lite synd att folk inte vinkar tillbaka det skulle värma så mycket.

Jag tror att hon tappat ganska mycket nu sista två veckorna för dem har ju tagit bort bromsmedicinen och det gör nog sitt till. Hon har också
börjat att tappa lite vikt och det är för att Jon är lite dålig på att äta. Däremot så får hon ingen lugnande medicin alls längre förutom om hon är jätte arg och upprörd men det bar ett tag sedan hon var arg tack och lov, nu är hon stadigt ganska lugn och det är himla skönt
Däremot så har hon fått den nya epilepsi medicinen och jag vet inte vad det är för biverkningar på den men det lär ju visa sig!

Jag ska åka till mamma igen på söndag för att stanna en längre stund det kändes inte alls bra i dag.
Hoppas det känns bättre på söndag

Ha det bra alla vi hörs snart igen

Ett speciellt tack till er som skrivit till mig om er själva och berättat vad ni går igenom med era anhöriga
Stor stor varm kram till er och jag tycker ni är fantastiska som tar hand om era nära och kära ni är värda all ledig tid ni tar er
Hoppas att ni kan njuta av den tiden
Stor stor kram igen vi hörs snart

 Hej På Er!!
 
Ja nu vet vi att jag fick avslag igen!! Fast det förstod jag ju, det är ingen överraskning
Jag blev bara förbannad och ledsen för mammas skull. Mamma har kommit ut 3 gånger på 1 år med personal!!
Det är inget att skryta med precis......
 
Jag har känt sån fruktansvärd olust att både skriva och nysta i allt kring mamma sista tiden jag vill BARA var hennes dotter inget annat. 
Men det går ju inte, det är hela tiden så mycket att stå i!
Men nu har vi haft möte på Graninge och det var ett jätte bra möte
Enhetschefen tog till sig det jag hade att "klaga" på och hon blev själv förvånad över att det var så lite aktivitet runt mamma.
 
När jag och Peter var där förra söndagen inte nu i söndag utan helgen innan då gick det inta att väcka mamma alls!
Vi kom som vanligt och mamma låg på soffan och vilade, det är en vanlig syn...
Jag gick fram till henne och försökte väcka henne flera gånger men inget gensvar alls!!
Först trodde jag att hon inte ville prata med mig och låtsas sov men det förstod jag sen att så var det inte!
Personalen försökte flera gånger tillsammans höll vi på i 50 minuter innan hon åter fick sitt medvetande igen...
Gissa om jag var ledsen och rädd.
Jag kunde inte låta bli att gråta, jag vet att man inte ska göra henne orolig men det gick inte att stoppa...
Jag försökte med alla medel att få någon respons på henne med alla sätt jag lärt mig, 
jag försökte stimulera under hennes fötter, i knävecken, på revbenen, under armarna i armhålan allt jag kunde komma på men inte en enda reaktion fick jag!!
 
När personalen kom och skulle resa henne upp från liggande till sittande så dalade hon ner åt sidan igen, hon var helt borta!
Sjuksystern kom ner och tog henes blodtryck och puls vilket jag redan gjort (tagit pulsen) som var så tunn så man knappt kände den, jag märkte att alla var väldigt oroliga!
 
När mamma till slut vaknade så var hon helt borta helt oorigenterad, blicken gick bara framåt! hon svarade bara vagt, efter en stunds stimulerande så började hon att återkomma mer och mer. 
 
Efter en stund så hade hon kommit tillbaka och då fick vi henne att gå upp och ta en fika med oss.
!!!Tack gode gud för att hon kom tillbaka!!!
Eller?
Jo det är klart att jag vill att mamma ska få vara med så länge hon kan och är med, men hur mycket hon själv förstår är något annat.
 
 Den här söndagen blev riktigt riktigt tung jag och Peter fick se mammas död i vitögat!!!
Fy FAAAAAN vad jobbigt jag kan knappt prata om det innan tårarna strömmar till i ögonen, usch och fy min älskade mamma som jag saknar såååå 
 
På tisdagen pratade jag med mammas läkare som då förklarade vad hon tror att mamma har fått i och med Alzheimersen, Det är en sorts epelepsi man kan få när man har denna stora och snabba framgång på Alzheimersen, det gör att när hon sover så kommer denna epelepsi och hon försvinner då och det går inte att väcka henne alls! Så jag vet inte hur jag ska ta det, det är väl bara att följa med.....
Hon har nu fått kramp lösande medicin mot detta och man har tagit bort Remenylen, alltså broms medicinen, vi får se hur det kommer att förändras och hur fort det går om det kommer att förändas!
 
Sedan som sagt så hade vi möte med Lss från Botkyrka 
Det blev ett bra möte faktiskt mot all förmodan.... Bra för att enhetschefen var med och fick till sig det som jag vill att mamma ska få hjälp med ATT KOMMA UT utan mig! Det kan man ju tycka vare en självklarhet men det har inte varit det faktiskt.
Hon har varit ute 3 gånger sedan inflytt den 5 oktober förra året!!!!
Säkert många gånger pga att mamma är väldigt bestämd av sig och hon tål inte att någon talar om för henne vad hon ska göra eller inte, därför har det kanske inte gått att ta ut henne så många gånger men 3 gånger är verkligen alldeles för lite på 1 år!!!
Dem lovade att dem ska försöka att få ut henne 2 gånger i månaden minst, dem ska försöka varje vecka men det är kanske lite högt siktat.
2 gånger i månaden är väl toppen tycker jag sen kommer hon ju ut med mig också men nu hänger det inte på mig.
I bland känns det som om hela världen hänger på mig!!!!
Men nu kan jag verkligen luta mig tillbaka med kämpandet puh så skönt!
 
I dag pratade jag med mamma i telefon och det går verkligen inte längre hon är såå borta som det går hon kan inte svara på en endaste fråga längre inte ett endaste rätt blir det. Fy faan vad jag tycker att det är jobbigt, det är så mycket känslor det bara sväller över på mig, hur ska jag orka med dem här åren som mamma har kvar, det blir bara jobbigare och jobbigare, det lättar ju aldrig! Varför ska det vara så jag förstår inte? För att inte tala om då när mamma går bort! Hur ska jag klara det!! Det kommer att slitas en stor stor bit ur mitt hjärta.
Sen en annan sak jag går och känner mig bitter på! Det är alla så kallade VÄNNER!! Vaddå vänner, det är ingen förutom jag min morbror och min moster och mina barn som besöker mamma!!
VAR ÄR MAMMAS VÄNNER!!
Alla vänner som hon tagit hand om under sina år och alla bekanta hon haft var är dem! 
Jag blir så himla sur och ledsen, besviken på alla som en gång funnits i mammas konatktnät, var i h...vete är dem?
Den dagen mamma går bort så kommer jag INTE att berätta för dem att hon är borta det kommer nte att bli en stor begravning med gott fika! Aldrig i livet det blir för oss närmaste precis som mamma önskade när hon var frisk! En liten minnesstund sedan inget mer! Varför det för att folk ska komma och låtsas!! Nehej du aldrig över min döda kropp. Dem som inte finns nu kan dra åt h...vet rent av, finns dem inte nu så kommer jag inte informera alls! 
Jag är sååå jä...la bitter och arg på alla som INTE bryr sig om mamma och oss barn! Fy f..n 
Det finns dem som stod vid pappas grav 1973 och lovade att dem skulle finnas för oss och mamma! 
Men det har dem inte gjort!
Ja så här känner jag nu, det är jätte mycket känslor hos mig nu, inte nog med att mamma är sjuk och det bara är jag som finns för henne utan nu ska min storebror också flytta till Thailand....
Det blir lite mycket känslor som sagt! Men jag tänker inte ge upp jag ska kämpa på och försöka hålla mitt mod uppe!
 
 Jag fick en ny dator av min Peter i 45 års present försenad så jag satt häromdagen och skulle föra över bilder och fick då se bilder för ca ett år sedan som mamma var med på och vilken förändring hon har gjort! Herre gud vilken förändring. Jag hoppas att jag kan sätta in bilder på då och nu.
Den här bilden togs samma söndag jag just beskrivigt1 Man ser ju helt klart att kontakten med omvärlden är borta! :(
Tyvärr hade jag ingen gammal bild ska fixa det.
 
Tack igen alla för att Ni läser min blogg trots att jag inte skrivit på länge.... 
Jag ska försöka bättra mig :)