Hej Alla och God fortsättning!!

Som sagt vad säger Ni som inte känner mig?
Ställer jag för höga krav eller är jag bitter och elak eller vad är jag??

Jag har varit sååå himla ledsen hela jul helgen(långt innan också för den delen), eftersom mamma reagerade så efter julafton så vi kunde inte ta hem henne igen.

Hon har bara mig och min storebror som barn här i
Stockholm, varav det BARA är jag som umgås med mamma utanför boendet dem andra 3 bor i Borlänge, men mamma har syskon 2 stycken och har eller hade vänner fram till hon blev sjuk?

Men Hon har inte fått besök av någon under hela julhelgen inte någon förutom i går så kom en manlig nära vän till mamma för första gången och vad jag förtått blev hon jätte glad, jag vet att hon längtat mycket efter honom.

Men jag tänker på hennes syskon, förr har i alla fall hennes bror bjudit hem mamma en dag under julen, men inte den här julen och hennes syster har inte heller engagerat sig, jag vet att min moster har mycket runt sig men bara 2 timmar fram och tillbaka skulle göra så mycket först för mamma sen även säkert för henne själv också som säkert dras med ett dåligt samvete över att hon sällan har tid eller tar sig tid.  Att få behålla sin kontakt med sina syskon sin familj förutom min familj och hennes bror som kommer ibland (jag vet inte om jag är elak, för han kommer så ofta han kan).

Vi hade ju tänkt att mamma skulle vara med i helgen där vi var, men nu gick ju inte eftersom hon klarade inte av det, det blev för stressat för henne så hon blev ju på Graninge resten av jul helgen, det är ingen som frågat om och var mamma skulle vara så jag beslöt det själv, men att ingen annan har varit hos mamma alls i jul helgen eller ringt och frågat om hon kunde vara med dem istället............

Som sagt ÄR JAG BITTER OCH ELAK ELLER BARA SÅRAD JAG VET ALLVARLIGT INTE!!???

Jag har ju förstått att det här året var sista året som vi kunde få ha mamma hemma under julen vilket också innebär att jag inte kommer att fira tillsammans med mamma på nyårs afton, inte påsken ja och sen midsommar,
on and on and on...

Det smärtar så enormt mycket så mitt hjärta snart brister av smärta jag vill och kan inte ta till mig att mamma bara ska bli sjukare och sjukare komma längre och längre från verkligheten bli elakare när hon känner sig missförstådd och säga en massa fula ord riktigt fula ord. När hon blir så där arg och kränkt tex så kan hon ta tag i en mig eller som på Jul afton min 12 son Lucas så han blir jätte rädd, även en vuxen känner ju av lite rädsla.
Nehej det gör ont ont ont.

Min fina lilla mamma är kommer längre och längre från mig.
Och samtidigt brister mitt hjärta mer och mer.

Ibland när barnen gått till skolan så går jag och lägger mig igen och bara gråter och gråter tycker att livet är SKIT ingen pappa och snart ingen MAMMA,

Jag kanske har mamma kvar här på jorden i sitt skal flera år till men det är inte hon, det är den där j....la Alzheimers som tagit över mer och mer
Jag känner mig så djupt ledsen och deprimerad så jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Det känns som om livet inte har någon betydelse längre.

Men det är klart att det har det!! Jag har ju en jätte fin familj, min man, min familj är ovärderlig jag älskar dem så mycket och mina barn det är det bästa som finns och fina barnbarn och syskon.

Men jag orkar ingenting längre känna sån här sorg, gråter varje dag. Jag är sååå himla ledsen att behöva förlora min mamma. Vi träffades shopade, vi gjorde saker tillsammans nästan varje dag eller i alla fall 3-6 ggr veckan och träffades vi inte så pratade vi i telefon flera gånger om dagen med varandra
Jag älskar henne så himla mycket och jag kan inte förstå att andra inte känner som jag!
SAKNAD SAKNAD
AV LILLIAN min mammma

Min man tycker att jag slutat leva att jag bara lever när jag är med mamma!
Och jag vet inte vad jag ska säga om det, det kanske är så, jag kanske befinner mig i en bubbla.
Eller det vet jag redan att jag gör.

FÖR JAG TYCKER ATT LIVET SUGER.
Jag känner ingen glädje. varken inför julen eller nu Ny års Afton!! Vi skulle träffat min bror men JAG har ingen ork eller lust!!

Jag har tappat lusten att gå ut och promenera, jag har tappat lusten med att hålla fint hemma, jag har ingen lust att gå ut med Stina (vår hund)
Jag har ingen lust att träffa mina vänninor, jaaha jag skulle kunna fortsätta med saker som jag inte har lust med.............

Och ja! Jag vet att jag måste skärpa mig jätte mycket


Det gör jag också men inte tillräckligt tydligen, jag har sökt hjälp på smärtkliniken där jag går.
Men detta år har verkligen tagit alla mina krafter ALLA som jag inte äns hade eftersom jag opererades mig första gången november -09 operationen var jätte stor, en stel operation med stora skruvar och stor blod förlust, Sen Januari -10 fick vi mammas diagnos på hennes födelsedag, vilken SMÄLL i Ansiktet det var. Hösten oktober-10 en ny operation med uttagning av skruvar och en massa smärta. Det kanske inte är så konstigt att jag mår skit. Nu operation igen 6 veckors konvalicent med att inte gå på hela foten och Värk Värk Värk.

Jaaha jag vet! Jag måste bryta detta nu.
Jag hoppas att smärtkliniken hör av sig snart så vi får boka upp en tid så jag kommer ur detta.


Mamma långt innan hon blev sjuk
Sommaren -06


4 kommentarer

Maj

29 Dec 2011 08:26

Marina!

Jag känner djupt med dig och din smärta. Men utan att känna dig vill jag ändå försöka mig på att svara.

Jag har följt din blogg sen du började att skriva och jag förstår att du är mycket fäst vid din mamma. Men som du själv säger så finns inte din mamma kvar som hon var tidigare, hon har fått en ny personlighet på¨grund av sjukdom. Jag har träffat ganska många personer med olika former av demens. En del är mycket utagerande och slåss och skriker för att i nästa stund vara hur snälla och goa som helst. Andra är mycket lugna och går in i sig själva. Jag förstår att julaftonen blev ett trauma. Julen är en helg med många förväntningar och kanske inte den bästa att bjuda hem sin mamma. Demenssjuka är liksom vi andra människor med olika behov. Men jag har funnit att om de kommer i en ny miljö och med många människor så blir de stressade och ännu mer förvirrade. Du måste lita på att din mamma har det bra på boendet. Släpp kraven på dig själv (lätt att säga men svårt att göra). Delta i aktiviteter som anordnas på boendet istället för att ta med mamma ut på stan och i affärer. Sen är jag bekymrad för allt godis din mamma äter. Jag förstår att det är i all välmening, men jag tror att sockret triggar igång hjärnan och gör henne ännu mer överaktiv. (Nu låter jag som en besserwisser). Försök att inte ha förväntningar på din mammas vänner, många är rädda för att besöka dementa, de vet inte hur de skall hantera situationen. För din egen och din familjs skull måste du försöka att släppa taget om din mamma, du har gjort allt du kan och mer därtill. Nu måste du överlåta åt professionella personer att ge din mamma vård. Hälsa på henne när du känner att du orkar men tvinga dig inte att gå dit. Du måste ta hand om dig själv Kram!

Mimmi

29 Dec 2011 10:40

Hej Marina!

Lite ord ifrån mig-ifall de är kloka är en annan sak.....

Men, vi lärde oss att det inte fungerar så bra att lyfta en som är sjuk i alzheimers ur sin vanliga miljö. Vi ville med tog en diskussion om det var bra för mamma eller oss???? Vi insåg snabbt att det var vi som ville ha vår vanliga mamma och som vanligt ville vi känna att vi var omtänksamma barn-men mamma mådde inte bra av det.

Vi lärde oss att se mammas boende som hennes familj.....tufft men det gick. Vår mamma var ju också väldigt kär i en man som bodde där-det var besvarat och vi var så glada!!! ( hans fru bodde 1 våning under och vad hon tänkte när hon såg dem kyssas förstår jag....men de är sjuka och han hade glömt bort att han var gift..)

Mamma hade umgåtts med sina vänner sen hon var runt 15 år!! Lång tid och de besökte mamma ibland men det var tufft för dem också. Deras väninna var helt annorlunda och tänk kanske skulle de själva vara där???? Fast mamma kände igen alla ända in i det sista!!!

Hennes syster var med någon gång o hälsade på, vår moster hade andra krämpor men så hon led över att storasyster ( alltså min mamma) blivit så sjuk och tossig!! Jag tror att hon medvetet väntade med att dö tills vår mamma var borta!! Efteråt berättade distr. sköterskorna att vår moster varit så rädd och ledsen för sin syster och hur skulle jag orka-hon väntade 5 dagar sen dog hon också dagen innan vi skulle planera mammas begravning.....

Det har varit en tung annorlunda jul, våra barn och barnbarn ger ju glädje men julen genomsyras ändå av att mamma inte var med....

För vår mamma var julen så stor o viktig, hon älskade ju att sjunga och varenda jul sjöng hon massor o grät för att hon saknade de som gått vidare...

Att få en mamma med demens är att förlora sin mamma fast hon lever!! Förstår att du upplever att många sviker men kanske gör det så av samma anledning som mammas vänner-de klarar inte av att se en sån förändrig och är rädda för att själva hamna där....

Sen tycker väl jag att ni syskon måste dela på ansvaret lite grann. Visst du bor närmast men kanske kan de ta någon lång helg i Stockholm minst en gång i månaden???? Du ska oxå orka, du har oxå ett liv!!! Jag känner igen mig för väl i dig Marina, vi är duktiga och vill att allt ska vara bra men vi styr inte över demensen ( fan oxå....lite ironi) Nu vaknar mitt 17 åriga barnbarn, hon ska åka hem idag men än så älskar hon att vara med mig som är farmor-jag blir så lycklig av det, extra lycklig för att jag vet att några kommer att strida för mig när jag blir gammal och sjuk.....

Så var rädd om dig Marina, du är inte hård när du önskar att andra ställer upp för din mamma!!! Vi vill så väl!! Men kanske är din mamma som min mamma var?? Hon blev glad när hon fick besök men var vi inte där så hade hon inte en tanke på oss eller sina vänner-hon hade fullt upp med sitt liv på boendet!!!!



Massor av styrkekramar Mimmi

Stina.

29 Dec 2011 10:57

Hej Marina.

Jag känner inte dig men jag känner väl igen alla dina känslor.

Ställer höga krav: Ja på dig själv, men det är inget konstigt.Men,tänk på dig själv och din familj i absolut första hand. Lätt sagt, jag vet.

Bitter och elak: ABSOLUT INTE!

Ledsen och sorgsen:Ja, men du genomgår ett sorgearbete och det får ta sin tid.

Saknad: Självklart saknar du din friska mamma och det är fullt tillåtet.

Sist men inte minst ska du givetvis få hjälp för din fysiska smärta Men du ska även försöka få hjälp med din psykiska smärta. Försök att hitta en bra kurator som kan vägleda dig genom din sorg och förlust av din friska mamma.Dina känslor är i deeta fall helt normala efter allt du genomgått men du är värd att satsa även på dig själv. Tänk på att dina barn behöver dig, nu och för framtiden.



Ger dig, du okända, en stor värmande nyårskram.



Vänligen. Stina. ( vackert namn på din hund förresten(=

Maria

30 Dec 2011 14:25

Hejsan! Jag har läst din blogg från början och tycker den är jättebra! Har själv jobbat som vårdbiträde på demensboende i ca 3 år, men valde att bli städerska istället för det är känslomässigt väldigt jobbigt. Jag var omtyckt bland de boende eftersom jag är mjuk som person, kramade om dem och var noga med att presentera mig själv innan jag "tog upp" dem på morgnarna, frågade om det var okej att jag hjälpte dem. Kan bara instämma med föregående talare. Antagligen struntar inte dina/mammas anhöriga i henne, de är säkert rädda och mår dåligt över hur sjukdomen farit fram med din mamma :( och det resulterar i att de kör huvudet i sanden..tankarna att besöka henne har nog funnits flera gånger hos dem, men så kanske de funderar på hur de ska tackla det hela och skjuter upp det! sorgligt, men säkert sant. Förstår att du är jätteledsen...men snart kommer mamma inte att känna igen dig alls. En hemsk sjukdom är det som inte borde finnas alls!! Hon har det säkert jättebra på Graninge och som du säger kommer det inte gå att ta hem henne mer, de blir nästan värre då :( Kramar till dig

Kommentera

Publiceras ej