Hej Alla!
Mammas födelsedag den 27 januari firades på lördagen med mycket tårta och ny bakade bullar.
Mamma var så glad att vi kom hon var jätte busig och pilimarisk.
Josephine hade bakat en jätte fin tårta i lila och mamma smaskade jag tror hon tog 4 bitar utan överdriva.
Hon var så glad och jag tror hon känner vår kärlek.
Mammas syskon kom också så det blev ganska mycket folk, jag var lite orolig att mammas skulle bryta ihop när vi gick men det gjorde hon inte hon gick och lade sig.
Mammas syskon stannade kvar en stund efter att vi gått, det var skönt att inte jag behövde stanna för en gångs skull det slutar alltid med att både mamma och jag blir ledsna, och jag känner mig inte stark nog att ta det nu, så det var skönt att dem stannade.
Mammas kontakt person på Graninge berättade för mig att det var första dagen dem hade tvn på för mamma har skällt ut tvn ett antal gånger sista tiden.
Jag vet att mamma tror att dem pratar med henne hon förstår inte att det är en tv längre??
Mamma har varit helt ur gängorna sedan vi var i Huddinge Centrum för drygt en vecka sedan hon har varit ilsken och hon har bråkat med både personal och andra boende och tvn så klart!!
Tänk att det är precis 2 år sedan vi fick mammas diagnos hon låg inne på R 73 för utredning i 2 veckor sedan vid utskrivning fick vi diagnosen slängd i ansiktet på oss över på 3 minuter, sedan träffade vi teamet för hemtjänst i nästa rum för att prata igenom vilken hjälp mamma skulle få hemma.
Sedan hem och börja bearbeta sorgen.........
JAG HADE ALDRIG I MIN VILDASTE FANTASI TROTT ATT DET SKULLE GÅ SÅ HÄR FORT!!??
Vi åkte och träffade personal på dagverksamheten i Alby där mamma gick i 1 år fick en plats hon trivdes från 1:a minut sedan gick tiden och mamma blev ganska pigg och medicinen hjälpe faktiskt men....
När det gått ca 1 år började det om, mamma blev än mer orkeslös och det gick utför igen.......
Ja och resten vet Ni ju redan Nu bor mamma på ett boende!
Fy faaan vad det gått fort och jag blir så ledsen min mamma försvinner framför mina ögon sakta sakta tynar hon bort mer och mer. Honn gör en massa konstiga saker som man inte tror att man kan göra men mamma kan.
Det smärtar mina tankar tar mig vidare till hur länge ska vi få ha henne hos oss?
Ska hon bli sittande i en rullstol med förvridna armar, ben, att inte kunna förmedla sig att inte kunna äta själv att inte kunna tala om vad hon vill eller inte.
Fy Fan vad livet är orättvist!
Jag ska försöka att leva här och nu
att ta vara på den tid vi har tillsammans med mamma nu.
Vi åker bort en tid här framöver och jag känner en rädsla för hur mamma ska må när jag kommer tillbaka hur sjuk har hon blivit kommer hon att komma i håg mig?
Ja frågorna är många och tankarna är ännu fler.
Ja det var det här för den här gången
hör av mig snart igen
Mammas Tårta Fin eller hur
Mammas födelsedag den 27 januari firades på lördagen med mycket tårta och ny bakade bullar.
Mamma var så glad att vi kom hon var jätte busig och pilimarisk.
Josephine hade bakat en jätte fin tårta i lila och mamma smaskade jag tror hon tog 4 bitar utan överdriva.
Hon var så glad och jag tror hon känner vår kärlek.
Mammas syskon kom också så det blev ganska mycket folk, jag var lite orolig att mammas skulle bryta ihop när vi gick men det gjorde hon inte hon gick och lade sig.
Mammas syskon stannade kvar en stund efter att vi gått, det var skönt att inte jag behövde stanna för en gångs skull det slutar alltid med att både mamma och jag blir ledsna, och jag känner mig inte stark nog att ta det nu, så det var skönt att dem stannade.
Mammas kontakt person på Graninge berättade för mig att det var första dagen dem hade tvn på för mamma har skällt ut tvn ett antal gånger sista tiden.
Jag vet att mamma tror att dem pratar med henne hon förstår inte att det är en tv längre??
Mamma har varit helt ur gängorna sedan vi var i Huddinge Centrum för drygt en vecka sedan hon har varit ilsken och hon har bråkat med både personal och andra boende och tvn så klart!!
Tänk att det är precis 2 år sedan vi fick mammas diagnos hon låg inne på R 73 för utredning i 2 veckor sedan vid utskrivning fick vi diagnosen slängd i ansiktet på oss över på 3 minuter, sedan träffade vi teamet för hemtjänst i nästa rum för att prata igenom vilken hjälp mamma skulle få hemma.
Sedan hem och börja bearbeta sorgen.........
JAG HADE ALDRIG I MIN VILDASTE FANTASI TROTT ATT DET SKULLE GÅ SÅ HÄR FORT!!??
Vi åkte och träffade personal på dagverksamheten i Alby där mamma gick i 1 år fick en plats hon trivdes från 1:a minut sedan gick tiden och mamma blev ganska pigg och medicinen hjälpe faktiskt men....
När det gått ca 1 år började det om, mamma blev än mer orkeslös och det gick utför igen.......
Ja och resten vet Ni ju redan Nu bor mamma på ett boende!
Fy faaan vad det gått fort och jag blir så ledsen min mamma försvinner framför mina ögon sakta sakta tynar hon bort mer och mer. Honn gör en massa konstiga saker som man inte tror att man kan göra men mamma kan.
Det smärtar mina tankar tar mig vidare till hur länge ska vi få ha henne hos oss?
Ska hon bli sittande i en rullstol med förvridna armar, ben, att inte kunna förmedla sig att inte kunna äta själv att inte kunna tala om vad hon vill eller inte.
Fy Fan vad livet är orättvist!
Jag ska försöka att leva här och nu
att ta vara på den tid vi har tillsammans med mamma nu.
Vi åker bort en tid här framöver och jag känner en rädsla för hur mamma ska må när jag kommer tillbaka hur sjuk har hon blivit kommer hon att komma i håg mig?
Ja frågorna är många och tankarna är ännu fler.
Ja det var det här för den här gången
hör av mig snart igen
Mammas Tårta Fin eller hur
2 kommentarer
Maria
29 Jan 2012 19:19
Hej! Så mysigt med kalaset för din lilla mamma! Lider med dig och förstår din oro för framtiden.....För oss var det skönt att mamma "slapp" att bli ett liggande kolli-för henne som person var det ju alltid full fart som gällde.. Mamma pratade in i det sista och att hon inte kunde gå sista tiden var ju pga alla benbrott....Så det behöver inte drabba just din mamma.....Men just den här känslan när man börjar bli tvungen att acceptera att ens mamma är så mycket sjukare än man har vågat se innan var tuff. Minns så väl hur personalen berättade för oss vad mamma behövde hjälp med och det var det mesta....inte hade vi riktigt vågat ta in det tidigare-men visst hade vi undrat ibland....( tex kan mamma verkligen koka kaffe?? kommer hon ihåg att stänga av spisen?? o en massa andra saker) Klart hon inte hade klarat att koka kaffe på ett tag....kan tänka mig vilken ångest det var för mamma.....vet när hon slutade baka-då sa hon att hon tröttnat???? Men jag förstår att hon kunde inte längre följa ett recept...
Åk nu bort och koppla av ett tag, boendet tar ju hem om lilla mamma och mitt i all bedrövelse så visste inte vår mamma när vi var där senast-hon glömde ju förstås även sånt!! Ha det nu så gott och försök ta hand om dig själv o njut av din familj-det behöver ni!!
Micke i Sundsvall
30 Jan 2012 14:10
Hej!
Sitter i nästan samma sits som dig, men är min sambo som har alzheimer o inte min mamma el pappa.
Han var strax över 50 år då han fick sin diagnos. Så ganska så tidigt då.
Han bor hemma fortfarande med hjälp av personliga assistenter. Utan dom så skulle inte jag klarat av situationen hemma. Jag jobbar ju på dagarna.
Jag brukar resa bort till sol o värme två till tre ggr per år och hade lite ångest över det förr. Så ville bara säga till dig att res utan samvetskval. Jag har kommit över skuldkänslorna nu då jag insett att det spelar ingen roll om jag är borta över dagen på jobbet eller en vecka utomlands.
Tidsuppfattningen är ju inte likadan för en som drabbats av Alzheimers.
Lite hårt att tänka så kanske, men man måste ju försöka att överleva själv också mitt i det hela..
Många hälsningar Micke
Kommentera