Hej igen!
Tack För kommentarerna ni lämnat! Vilka livs öden det finns! Vi anhöriga har det väldigt tufft och det är så beklagligt att det inte finns fler av våra vänner kvar med oss! Jag skulle skämmas att vara en sådan dålig vän.....

I dag var jag och min storebror hos mamma på Graninge och hälsade på, min bror är inte ofta hos mamma han tycker att det är för jobbigt han säger att han inte klarar det. Det är säkert så, han och mamma har inte haft så mycket kontakt så det är nog det som ställer till det mest tror jag

Min bror ska flytta till Thailand nu så han var till mamma för att ta farväl för en tid, mamma förstår ju så klart inte att han ska flytta men han ville i alla fall åka till henne innan han åker och det var verkligen sorgligt att vara där i dag!!

Vi gick ut på en promenad och ner till lilla livs för att köpa glass som hon är helt tokig i, men hon klarade knappt att äta glassen i dag hon har börjat att tappa kunskapen att äta själv!! Vi fick påminna henne flera gånger att hon skulle äta glassen men hon kom knappt ihåg hur hon skulle göra!! Sedan skulle hon äta sin chokladbit men hon fixade inte det heller hon stoppade chokladen innanför tröjan i stället!!
I dag var det riktigt jobbigt jag grät flera gånger tom när vi var där med henne, jag var tvungen att titta bort så hon inte skulle se mig!!

Ibland är det mer jobbigt än andra gånger jag vet inte om det är så att jag saknar henne så jäkla mycket som gör mig så himla himla ledsen eller om det bara blir som det är! Vansinnigt jobbigt i alla fall. Vi köpte tidningen åt henne, hon läser på allt hon ser och ljudar fram ett ord så det verkar som om hon är sugen på att läsa det ska bli spännande att höra om hon läste lite i tidningen när vi gått för hon satt vid mat bordet när vi gick.

Hon blir så himla glad när hon ser människor och hon tror att hon känner alla som hon möter hon är så himla frikostig men sin kärlek och komplimanger till alla vi möter, i dag såg hon en mörk ung tjej, direkt så sa hon Ååh vad fin du är i dag!! Och hon vinkar glatt till alla hon möter, det är lite synd att folk inte vinkar tillbaka det skulle värma så mycket.

Jag tror att hon tappat ganska mycket nu sista två veckorna för dem har ju tagit bort bromsmedicinen och det gör nog sitt till. Hon har också
börjat att tappa lite vikt och det är för att Jon är lite dålig på att äta. Däremot så får hon ingen lugnande medicin alls längre förutom om hon är jätte arg och upprörd men det bar ett tag sedan hon var arg tack och lov, nu är hon stadigt ganska lugn och det är himla skönt
Däremot så har hon fått den nya epilepsi medicinen och jag vet inte vad det är för biverkningar på den men det lär ju visa sig!

Jag ska åka till mamma igen på söndag för att stanna en längre stund det kändes inte alls bra i dag.
Hoppas det känns bättre på söndag

Ha det bra alla vi hörs snart igen

Ett speciellt tack till er som skrivit till mig om er själva och berättat vad ni går igenom med era anhöriga
Stor stor varm kram till er och jag tycker ni är fantastiska som tar hand om era nära och kära ni är värda all ledig tid ni tar er
Hoppas att ni kan njuta av den tiden
Stor stor kram igen vi hörs snart

1 kommentarer

Maria

21 Sep 2012 11:46

Så tufft du har det Marina!
Kanske har jag tidigare berättat om när min mamma slutade äta och dricka?? Efter hennes sista benbrott så la mamma liksom av...Hon ville inte ha något att dricka eller äta. Hon hade stark värk och var förvirrad och orolig. Jag jagade läkaren med tanke på hennes mediciner som hon blev sämre av....Antar att de tyckte vi var för mycket på och gnälliga men vi led med vår mamma..... Till sist fick jag dr att sätta ut den medicin jag ville ( och som fått mamma i stark oro-hon höll 2 avd vakna hela natten av sina ångest skrik )
Eftersom mamma inte drack något så satte de in dropp på henne-första gången man gjort det där på över 20 år.....
När vi förstod det så var det bara att jaga läkare igen och droppet togs bort! Vår mamma hade lidit klart......hon skulle aldrig bli friskare och då ville vi att hon inte skulle hållas i liv med dropp.....

Efter droppet så började vi räkna ner dagarna-så tungt och sorgligt men absolut det bästa för mamma. Hon kunde ju inte svälja längre, den förmågan tar ju sjukdomen också....
Hoppas du får allt stöd i allt runt din lilla mamma......
För som du skriver din mamma finns inte längre-hon har redan förändrats....... Alzheimers är en så tuff och sorglig sjukdom och förmodligen ännu jobbigare när man får den som ung......
Kram

Kommentera

Publiceras ej