alzheimersochmamma

Hej Alla!

Nu är det en vecka sen jag träffade mamma, det känns så himla konstigt när jag brukar träffa henne flera gånger i veckan!
I och för sig så blir det lite svårt med den här opererade foten som värker som in i HE....KE!!
Jag blir tokig på denna värk som är här dygnet runt allra mest på natten av någon konstig anledning!?

Men idag ska jag och min son ut och övningsköra och då ska vi stanna och ta en fika. Jag har pratat med henne i telefon men det är ju mer vimsigt än vimsigt!


Nu till nåt som hände i söndags!
Vi sitter och ska precis sätta oss och äta middag så ringer telefonen inte så konstigt men samtalet var .......

På andra sidan hör jag en mans röst,
"Du kanske inte känner igen mig men vi kände varandra väl för några år sen (6 år sedan) närmare bestämt.
Självklart kände jag igen honom.

Han grät och frågade hur mamma mådde och talade om att han sett artiklarna i augusti och han var väldigt sorgsen och mycket ledsen.
Jag blev så himla tagen :((

Jag berättade för honon hur sjuk mamma är att hon har Alzheimers och att hon är så sjuk att hon bor på ett demensboende här i Huddinge, att hon inte kkan ta hand om sig själv alls, hon kommer inte i håg att äta , sköta sin hygien, klä på sig rätt sorts kläder,  att hon glömmer att äta trots att tallriken står framför henne man måste hjälpa till och putta på osv osv, han grät han trodde inte det att det var så långt gånget.

Vi pratade en stund och han förklarade att han aldrig skulle lämnat mammas sida, han hade tagit hand om henne. Det kanske hade funkat lite grann men han hade lite problem med att titta lite för djupt ner i flaskan i mellan åt så dem gångerna hade det nog inte gått så bra. Annars tror jag han älskade henne mycket!

Han sa att de åren med mamma var de bästa han haft tillsammans med någon människa, resorna, huset på landstället precis vid vattnet som dem alltid for till när sommaren kom och han kommer aldrig att glömma mamma och han var mycket ledsen för vår skull, framför allt för min för han visste hur mycket mamma alltid betydigt för mig. Han sa att Du har ju alltid funnits för din mamma och stått henne väldigt nära och älskat henne så jag förstår att Du har tagit det här väldigt hårt!
Och så är det ju! Jag har alltid funnits för henne och tagit hand om henne ALLTID.

Han tackade för att han fick ringa och att jag inte var otrevlig mot honom, "men det har Du aldrig varit en otrevlig person, Du har alltid varit rättvis och snäll mot alla och velat att alla skulle ha det bra Du är en snäll människa Du Marina sa han"
Jag sa att han fick ringa igen om han ville.

Jag kunde inte fortsätta att äta  jag bröt ihop och bara gät så jag gick och la mig i sängen och grät en stund, sen somnade jag.
Jag blev inte ledsen för att han ringde jag blev nog mer ledsen för att det hade kunnat vara så att mamma hade kunnat haft en man som funnits för henne som fortfarande älskade henne högt och heligt att hon skulle haft en  ÄKTA MAN kanske tom min pappa, det var nog det som gjorde mig så himla ledsen.
Alla vill ju ha någon som man är älskad av.

Så den här veckan tycker jag har varit en riktig känslo storm med smärtor i kroppen och i knoppen (själen)
TUFFT FY FY FY

Så Ha en bra dag Alla!