Hej på er allihop!
Nu är det precis ett år sedan mamma lades in på
Huddinge sjukhus för utredning för sin medicinering,
Och därmed också gick in i nästa fas av sjukdomen..........
Förra året var mamma ganska klar vi den här tiden det gick att föra ett någorlunda samtal med henne
Nu är hon som Ni redan vet HELT Borta inne i sin dimma
Visst har det gått fort? Ett år av många många tårar av längtan och förtvivlan.
Förra året satt vi här på min balkong och hoppades att mammas mediciner skulle justeras så hon skulle få må lite bättre, kan ske orka göra mer saker eller åtminstonne orka gå på dagverksamheten dem dagar hon valt själv att gå.
Men! Så blev det inte, hon kom aldrig mer hem från R 73!!!!
Fy faaaan va sjukt!
Jag minns det som om det var i går allting, min frustration, mammas ilska riktad mot mig, alla mina förklaringar till mamma
Alla mina lov ord om att allt kommer att bli bättre när dem justerat medicinen!
Alla mina samtal till läkaren Marion All min ilska jänte mot avdelningen, mot personalen som jag tyckte var sååå slöa!
Mot Botkyrka Kommun som helt och hållet mot arbetatde mig i allt! Ja vad ska jag säga.......
Tiden springer sin väg fort fort går det.
Och mamma hon försvinner mer och mer för varje dag, det är så himla ledsamt, nu har jag bara små små fragment kvar av min mamma.
Och mindre kommer det att bli!
För en tid sedan så var det en av mammas med patienter som gick bort, vi märkte att personen i fråga var borta men vi ville inte fråga för vi vet att dem har tysnadsplikt,
men till slut så frågade jag var personen var dem berättade då att denne gått bort! Sååå ledsamt men ändå så skönt för denne och kanske för dem anhöriga!
Ibland längtar jag tills min mamma får frid!
Jag längtar inte efter att hon ska DÖ absolut inte men jag vill att hon ska få frid, komma till pappa som hon saknat alla år och sina egna föräldrar, Nu har hon inget liv!!!
Ni tycker säkert att jag är elak eller orättvis eller nåt!!
Och jag har full förståelse för det.
Men jag vet, som jag tidigare sagt att mamma ville inte ha det så här!!
Det var en av hennes största farhågor att få komma på ett "dår" hus sa hon!
Och skulle hon se sig själv nu så skulle hon skämmas ihjäl av bara tanken!
Stackars Stackars mamma!!!
I morgon (nu) är det söndag då ska jag till mamma igen, ta ut henne på en prommis äta lite glass, små prata lite kanske låta henne teckna lite om hon vill, hoppas att hon har lust till det.
Jag saknar henne så in i h....te!!!
Och det värsta är att det blir bara värre och värre med saknaden!
Varför är det så? Varför kan inte jag bara slappna av och hänga med go whith the flooo...
Nej det går inte , ju mer tiden går så saknar jag henne ännu mer.
Igår förmiddag ringde det på telefon här hemma och Loois svarade, han pratade på sedan lade han på,
Jag frågade vem det var,
då svarar han Det var Mormor!!
VA?!
Nej! Jag bara lurades.....
Vad i helsike sa jag till honom! Det där var inget roligt skoj!
Sedan hade jag gråten i halsen länge. Det var bara ett år sedan hon kunde ringa till mig!
Vi kunde prata en stund i telefon om vardagliga saker lite virrigt var det ju så klart men det gick dock att prata en stund. Hon tog färdtjänsten hit ibland eller några gånger i månaden i alla fall! Nu är det borta!!!
Fy tusan vad livet är orättvist
Jag hade en tjej hemma hos mig härom dagen som jag satte extensions på, hon berättade för mig att hon är troende efter att hon blivit frälst. Toppen att man har sin tro!
Men jag sa till henne att jag har svårt att förstå Gud!
Jag förstår inte varför Gud utsätter en del människor för så mycket och andra får inget alls eller bara lite?
Vår familj har fått så mycket elände hela livet!
Där av tror jag INTE på Gud!!
Hon sa till mig att man måste våga ta emot Gud för att få lugn och ro att våga lita på Gud, våga lita på att Gud gjort vad som är bäst för mig, Gud ger inte mig mer problem, eller vad det nu är än jag klarar av!
Inte mer än jag klarar av!!!!
Vi har haft alldeles för mycket hela livet!
Är det ett straff då eller vad är det?
Varför har min mamma överhud taget blivit född för?
Mormor ville ju inte ha henne från början, hon försökte ta bort mamma flera gånger innan hon föddes!
Mamma var med i trafik olyckan och var nära att dö redan 1973 men fick stanna kavr här på jorden!
Varför?
Mammas liv har varit fullt av olika problem...Död...missunsamhet.....krämpor....fylla....otrohet....slagsmål....människor som inte accepterat mamma för den hon varit....falskhet....jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst!
Så min fråga kvarstår
Var har GUD varit för oss?
Om Gud finns då tycker jag att han prövat oss färdigt!
Jag tycker att åtminnstonne mamma gjort sitt!
Jag tycker att hon ska få komma hem!
Hem till pappa (sin man som hon förlorade i olyckan 1973) sin lilla son som också gick med pappa, sin mamma och pappa till friden
till ett liv i evigheten där det INTE finns några elakheter mer
Till ett liv där hon slipper äta mediciner, slipper leva med blöja, lukta kiss och bajs,
slippa känna ånger och frustration
Vi barn finns ju kvar och vi kommer efter när vår tid är inne!
Om jag någonsin ska tro på Gud då måste jag få känna att Gud finns i mitt hjärta.
Är det konstigt att jag känner så här?
Nej jag tror inte det!!
Oj oj! Nu blev det mycket skrivet, hoppas att det finns någon röd tråd i det här nu!
Orden flyger ur bara....
Nu ska jag försöka sova, om jag nu kan det det är tusen olika tankar i skallen på mig, jag ska försöka lyssna på Hundra åringen som gick ut och försvann.Det är många som säger att den är bra jag ska ge den en andra chans.
God natt där ute var Ni nu befinner Er
varm kram på Er alla
Blommor och härligt vatten från Thailand 2012
2 kommentarer
Maria
12 Aug 2012 12:04
Hej Marina! Jag känner verkligen med dig, fy så ledsamt allt är :( Jag tycker inte alls du är elak, du vill ju bara din mammas bästa! En fruktansvärt orättvis, otäck sjukdom! Och jättehemskt att behöva lukta illa. Min mamma är 75 år gammal, hon är inte dement (ännu), men hon har börjat tackla av när det gäller duschning. Jag var tvungen för ett år sedan påtala att det luktade illa om henne och erbjöd mig att komma och hjälpa henne uppför trappan om hon tyckte det var besvärligt att ta sig upp å duscha. Inte roligt, hon blev fruktansvärt kränkt sa hon, men man vill ju bara väl! Sen är det inte lätt att försöka få äldre/dementa att duscha många ggr, har ju jobbat några år inom demensvården. Jag vet en man som jag försökte hjälpa att borsta tänderna, han förstod inte att man skulle spotta ut tandkrämen, jag visade med min egen mun, men det hjälpte inte, han var helt borta stackarn. Man blir förtvivlad. Man ska ju hjälpa de boende med hygienen men man får inte tvinga dem heller, en jättesvår balansgång. Jag orkade inte med det jobbet, för mycket känslor, man blev oerhört lessen många ggr, både för de boende och anhörigas skull. Nej, det är en djävulsk sjukdom! Men jag tycker du verkar vara en underbar dotter som gör så gott du kan och är jättego mot din mamma! Massa kramar till dig!! / Maria
mariab
12 Aug 2012 15:36
När min mamma var 75 var hon pigg som bara den. Kick fräsch och på alerten jämt.....Vi 80 började hon röra ihop saker. Glömma när någon fyllde år osv.... Vid 82 tyckte jag det var dags för en förändring. Mina syskon tyckte jag var dramadrottning.....Men det blev en diagnos Alzheimers och dagverksamhet . Det gick hyfsat första året. Men sen blev det riktigt illa. Så smutsig. Vi tror inte att hon åt något! Mamma släppte inte in hemtjänsten men alla andra.... I kylen fanns bara mögliga saker och allt var fel.....Då började mamma också bli väldigt ledsen och orolig. Efter flera ambulansturer och brutna ben i kroppen så insåg även mina syskon det går inte längre...... Vi begärde ett boende till mamma och det är tur vi lärt oss att ifrågasätta och inte godta allt för man ville att mamma skulle bo hemma med utökad hemtjänst. Vår mamma var översocial och gillade aldrig att vara själv-med en svår sjukdom som alzeimers blev det ännu värre. Så vi nekade.....
Vi nekade även till en del boenden som mamma blev hänvisad. De hade tagit knäcken på vår mamma direkt att bo med svårt sjuka som inte hade någon aktivitet....Till sist fick hon komma till Solberga i Älvsjö och det var så bra för mamma.
Vi kunde inte planera flytten med mamma utan när hon var på dagverksamheten så plockade vi ihop möbler till nya boendet. Vi åkte dit och gjorde det fint...Min syrra och jag åkte och hämtade mamma på dagverksamheten ( där de gjort mamma fin under stor vånda-mamma ville inte duscha eller byta kläder men....)
När vi kom fram till boendet var vår bror där-mamma blev så glad-tänk att hennes son var där och titta där var hennes möbler -så fint!! Inte en tanke på varför möblerna var där!!! Vi stannade och fikade med mamma och sen gick jag först därifrån. Gick in till personalen och sa att vi skulle åka-så de kunde ta hand om mamma!!! Sen gick min bror och sist syrran.....Mamma sa glatt hej då till oss och kramade om oss som vanligt!! När vi gick över gården stod mamma med personal och vinkade till oss!!! Vilken lättnad-vårt tuffa beslut var genomfört och mamma verkade finna sig i det hela-hon som alltid bestämt själv och varit en tuff kvinna var nu lugn....Förstod när jag pratade med personalen att det var vanligt att de boende flyttade dit utan att själva vara med om beslutet!! Visst en del kan tycka att det är fel-men vår mamma kunde inte ta något beslut längre....hon fick en hemsk sjukdom som hon inte hade velat ha en sekund och jag tror eller vet att vi gjorde det bästa för henne....det enda vi kan ångra idag är att hon inte fick flytta ett år tidigare för sista året hemma var inte roligt för mamma och inte oss heller....Massor av styrkekramar till er som får kämpa med att ge era anhöriga i en så tuff situation!!
Kommentera