Hej Alla!

Idag har jag varit ute och gått hela dagen känns det som!
Det var väldigt skönt det snöade det var lagom kallt och jag hade trevligt sällskap.

Efter promenaden åkte jag en snabbis till lilla mamma.

Jag hade min mössa på mig så när jag kom kände hon inte igen mig,
hon kom med en personal i entren när jag kom och han sa till mamma " se vem som kommer där"
Men mamma kände inte igen mig när jag hade mössan på!
Men hon blev jätte glad och kramades och nussade med näsan.
"Ha ha ha så kom du med dem hi hi hi det var ju en överraskning men hade du bestämt det? Men det va ju kul att du kunde komma!
Ja ungefär så lät det när jag kom, lilla mamma jag undrar vad som snurrar i hennes huvud.

Mamma och jag var ju i Huddinge förra veckan och sedan dess har mamma varit jätte besvärlig hon har
Nypigt personal och andra patienter i midjan HÅRT!
Hon har skrikigt fula ord efter alla!
Hon har vägrat ta sin mediciner ja ungefär så har det varit. Så nu har dem fått ge henne mer medicin eller annan medicin.

Jag hade samtal med mammas konakt person här i veckan, hon berättade då allt detta och frågade vad jag tror är anledningen till det här!

Jag tror att mamma har för mycket minnen kvar, när hon kommer ut i verkligheten så blir hon så glad hon pratar med folk överallt med ungdomar ja alla hon blir jätte glad. Sen när man kommer tillbaka till Graninge då rasar allt för hon kommer ihåg kanske inte så som vi utan känslan kommer ihåg det gamla livet.
Därför tror jag att det tar ett tag för henne att komma tillbaka i den sjuka Lillian, det kanske inte är så bra att ta ut mamma eftersom hon blir så här ledsen efteråt det måste vara jätte jobbigt för henne känslomässigt att ha det så här.

Sen tror jag också att mamma längtar efter sin man (den mannen hon träffade innan hon blev så här sjuk) jag tror hon behöver kärlek och kramar och någon som tar i henne mamma är ju en människa som tycker om.
Så det är nog många känslor i hennes kropp som hon inte kan hantera hon säger ofta att hon ska åka hem eller när jag kommer hem eller det är klart att vi ska hem.
Hon vet innerst inne att hon inte är hemma och hon längtar hem till sitt hem till sin säng till sina möbler sina kläder sitt sitt sitt hennes egna lukter allt hon går och bär en djup längtan.

Nu är det människor som håller i hennes liv ser till att hon får mat att hon får duscha byta kläder hålla koll på  hela hennes liv hon har inget kvar tycker hon, Livet är slut det är slut säger hon uppgivet.

Vi hade i alla fall trevligt när jag var där hon fick lite nya kläder en ny kjol, byxor, strumpor och sedan hade jag köpt en lampskärm till hennes lampa i fönstret en jätte söt rosa med en fin rosett på.
Vi drack kaffe och åt kakor som jag köpt med mig hon mumsade i sig mmmmm va gott sa hon.

Sen när jag skulle gå då blev hon lite nervös och stressad hon ville följa med så personalen fick avleda henne precis som när man lämnade barnen på dagis. Jag känner mig så himla taskig när jag går för hon vill så gärna att jag stannar lilla mamma hon är liten igen.
Fast nu är hon ju lugn i alla fall, det är väl för att dem satt in en ny medicin annars hade hon nog idag blivit ledsen för när personalen tog henne när jag skulle gå då nästan ropade hon efter mig "Marina Marina" typ hjälp mig ska inte jag med dig? Jag gick fram till mamma och sa att jag skulle komma i morgon och att det var bra att hon skulle stanna och hjälpa till, jag försökte avleda henne lite.


Så det var den här dagen nu ska jag hoppa i säng jag är trött och har ont i kroppen som tusan så natti natti alla fina där ute.

1 kommentarer

Maria

26 Jan 2012 22:31

Hej Marina! Tänk så svårt det är att veta vad som rör till det för när alzheimers har satt sin klor i dem...Känner så väl igen det här att de blir extra rörigt när de varit ute med i olika miljöer-liksom att alla intryck tar över. På slutet när vår mamma var så sjuk och vi var där några stycken så försökte hon fixa sängar så vi kunde sova över på vinden---liksom lite som vi gjorde förr när vi alla var ute på lantstället och alla sov över....Att hon bodde i ett gruppboende gick nog aldrig riktigt in, hon tyckte mest det var bra. Tror det beror på att mamma redan var i det stadiet när hon ramlade mycket och det gjorde henne otrygg. Ja vad ska man säga, din lilla mamma har förstås ett liv men det är ju inte som förr....Vi hade tur för mamma blev ju så kär och det var besvarat-så då fick hon vara i centrum mycket o det gillade ju hon. Det svåra var tycker jag att acceptera att detta var mammas nya liv och det var bättre än att hon var med sin familj....Vi firade mammas 85 års dag med ett kalas i en lokal inom boendet. Mamma var glad och nöjd men också detta att hon hängde inte riktigt med-det var så många och hon kunde inte rätt som det var in se vilka alla var-det var ett trevligt kalas men kanske trevligast för oss andra???? Där lärde vi oss att bara gå några åtgången tlll mamma.....Nu idag så tog jag bort mamma och mosters telefonnummer från mobilen-kändes tungt men det var dax-snart har ett år gått.....Hoppas nu att våren kommer snart så att vi får lite ljus och värme på oss-det tycker jag behövs mer o mer ju äldre jag blir....Kram

Kommentera

Publiceras ej