Hej Alla!
Jag hade inget att göra i torsdags så jag åkte till Mamma.
När jag kom dit så träffade jag mammas kontakt person och hon berättade att mamma gått upp i vikt vilket lett till att hon behöver mer byxor.
Jag tog henne på ordet.
Vi åkte till Huddinge för lite shopping.
Väl i Huddinge så gick vi in på HM och kikade runt lite.
Mamma hittade jätte mycket fint som hon ville ha.
Vi hittade 4 par jeans som vi köpte för vi var tvugna att springa ut och in på Cafeét för att låna toaletten.....
Det här är första gången som jag förstår att det gått så långt med mamma att hon inte fixar den här delen längre.....
Hon skulle behöva hjälpmedel
Stackars stackars mamma
Jag vill verkligen att det ska stoppa nu när jag har mamma lite kvar.....
Jag blir så ledsen det gör så ont i mitt hjärta.....
Vi var tvugna att avsluta vår shopping runda utan fika eller någon annan butik!!
När vi kom tillbaka till Graninge så provade mamma sina nya kläder och det var bara ett par byxor som passade.
Så jag måste byta alla kläderna och handla igen.
Som avslutning tog vi en fika på Graninge mamma var glad och hade varit glad hela dagen men nu hände det nåt när vi satt och fikade så fick hon telefon och det var min syster som ringde och dem pratade på sen avslutade dem och mamma gick iväg hon kom inte tillbaka till fikat!
Jag kände i magen att det var nåt som hänt med henne, jag känner så väl igen den där blicken, tystnaden, bestämda stegen, minen, vibrationen.......
Efter en stund gick jag och tittade efter henne och hittade henne gråtandes i sin säng......
Men lilla lilla mamma!
Hon sa att hon saknade sin manliga vän...Jätte mycket men han vill nog inte komma längre!!
Mitt liv är slut sa hon?! Jag har inget kvar, inget sedan grät hon.....
Hon bad mig att gå, gå därifrån så hon fick vara fred sen fortsatt hon att gråta.
Ibland ser hon sekundens klarhet och i nästa är hon borta
Jag kramade om henne länge länge sedan somnade hon då gick jag.
Med som vanligt en stor sorg i hjärtat!!
Min mamma försvinner framför mina ögon hon går, går sakta in i dimman i Alzheimers värld
och jag, jag står kvar i verkligheten och ser, ser henne försvinna mer och mer
Mitt hjärta går i tu i tusen bitar
Min fina mamma som alltid varit lite knasig är i dag ännu knasigare
Jag älskar Dig mamma min fina mamma.
Jag hade inget att göra i torsdags så jag åkte till Mamma.
När jag kom dit så träffade jag mammas kontakt person och hon berättade att mamma gått upp i vikt vilket lett till att hon behöver mer byxor.
Jag tog henne på ordet.
Vi åkte till Huddinge för lite shopping.
Väl i Huddinge så gick vi in på HM och kikade runt lite.
Mamma hittade jätte mycket fint som hon ville ha.
Vi hittade 4 par jeans som vi köpte för vi var tvugna att springa ut och in på Cafeét för att låna toaletten.....
Det här är första gången som jag förstår att det gått så långt med mamma att hon inte fixar den här delen längre.....
Hon skulle behöva hjälpmedel
Stackars stackars mamma
Jag vill verkligen att det ska stoppa nu när jag har mamma lite kvar.....
Jag blir så ledsen det gör så ont i mitt hjärta.....
Vi var tvugna att avsluta vår shopping runda utan fika eller någon annan butik!!
När vi kom tillbaka till Graninge så provade mamma sina nya kläder och det var bara ett par byxor som passade.
Så jag måste byta alla kläderna och handla igen.
Som avslutning tog vi en fika på Graninge mamma var glad och hade varit glad hela dagen men nu hände det nåt när vi satt och fikade så fick hon telefon och det var min syster som ringde och dem pratade på sen avslutade dem och mamma gick iväg hon kom inte tillbaka till fikat!
Jag kände i magen att det var nåt som hänt med henne, jag känner så väl igen den där blicken, tystnaden, bestämda stegen, minen, vibrationen.......
Efter en stund gick jag och tittade efter henne och hittade henne gråtandes i sin säng......
Men lilla lilla mamma!
Hon sa att hon saknade sin manliga vän...Jätte mycket men han vill nog inte komma längre!!
Mitt liv är slut sa hon?! Jag har inget kvar, inget sedan grät hon.....
Hon bad mig att gå, gå därifrån så hon fick vara fred sen fortsatt hon att gråta.
Ibland ser hon sekundens klarhet och i nästa är hon borta
Jag kramade om henne länge länge sedan somnade hon då gick jag.
Med som vanligt en stor sorg i hjärtat!!
Min mamma försvinner framför mina ögon hon går, går sakta in i dimman i Alzheimers värld
och jag, jag står kvar i verkligheten och ser, ser henne försvinna mer och mer
Mitt hjärta går i tu i tusen bitar
Min fina mamma som alltid varit lite knasig är i dag ännu knasigare
Jag älskar Dig mamma min fina mamma.
3 kommentarer
Maria
23 Jan 2012 20:08
Marina! Lider med dig när jag läser om din smärta-det gör ont att mista sina nära och alzheimers är ju så speciellt-man tappar sina nära men ändå lever de!! Vi hade ibland svårt att inse hur sjuk mamma var-vi ville väl inte se hur illa det var alla gånger. Hoppas din mamma kommer in i en fas där hon inte är så ledsen.....Man vill ju inte att ens mamma ska vara nerdrogad-men inte heller ledsen jämnt ....Det gäller ju att hitta en balans. Skrev just till mammas tjejer igår och utan sitt boende de sista åren vet jag inte vad som hänt..de var guldvärda för både mamma och oss. Kram
Tesa
24 Jan 2012 09:15
Ja du lilla gumman....
vad ska vi göra???
Det är så svårt att ringa Mamma nu.
Hon e så himla arg på mig.
Jag vet att det är sjukdomen som pratar......
kanske ska jag låta bli att ringa på en vecka....
det kanske är bättre.
Ja jag vet inte vad som är bäst....
Jag älskar dig gumman, du är så himla duktig.
Kramar i massor //Syrran
Carolina Holm
25 Jan 2012 18:25
Hej!
Din blogg insperar oss och vi undrar om vi får använda ditt material och dina känslor till vår c.uppsats.
Jag och min kompis läser termin 5 på sjuksköterskeprogrammet på Mälardalens högskola och håller på med vår c.uppsats som handlar om ”Att vara anhörig till någon med demenssjukdom”. Och vi skulle bli glada om vi just fick ta del av ditt material till vår analysdel. Allt är anonymt såklart. Både jag och Mathilda har jobbat på ett demensboende och sjukdomen och anhörigas känslor borde uppmärksammas mera tycker vi.
Kämpa vidare och fortsätt med ditt fina engagemang till din mor.
Mvh: Carolina Holm & Mathilda Helgstand
Kommentera