Hej igen!!
Vad tokigt det kan bli i lördag satt jag och skrev ett långt inlägg om dagen men det kom tydligen bort?
Så jag gör ett nytt försök!
I lördags var jag barnvakt åt mina barnbarn Isabelle och Alicia, jag och Loois tog tjejrna till Toys r Us i kungens kurva så dem fick kika runt bland alla leksaker det måste vara det roligste som finns för ett barn tror jag!
Alla tre barnen fick en lite leksak Loois fick några små figurer som heter Trasch bugs tror jag och tjejerna fick något liknande fast för flickor!
Typ samma saker som vi hade när vi var små fast vi hade smurfar!!
Sen åkte vi förbi min faster Ann som bor i västertorp för hon hade sparat en smides krona till mig. Vi skulle åka och hälsa på hos mamma men besökstiden börjar inte förren kl 13 och klockan var bara runt 12. När vi varit hos Ann en stund så frågade hon om hon fick följa med och självklart så fick hon det.
Ann och mamma har inte träffats på massor av år typ20-30 år eller nåt förutom en snabb gång för kan ske 9 år sedan när mamma bodde i en lögenhet här inärheten.
När vi kom till Graninge så satt dem och tittade på film det var så kallad film visning!
Mamma satt och slumrade i fåtöljen så vi försökte väcka henne.
Till slut vaknade hon och vi tog en fika tillsammans för Josephine hade bakat en Mousetårta till mamma.
Ann satt och försökte prata med mamma hela tiden men mamma kopplade inte hon var jätte seg det kändes som om hon hade fått lugnande eller nåt vilket dem sa att hon inte fått!
Efter en stund i alla fall kom hon igång och hon blev ganska som vanligt hon ville känna på barnen och kramas det är något särskilt när min Loois är med han har något som får hennes känslor att dra i väg! Jag vet inte riktigt vad det är som gör att hon blir så himla känslig när han är med!
Hon ville inte släppa greppet om honom i dag hon höll honom i ett fast grepp och kelade med honom länge!
Det är tyr att han är så snäll och gullig med sin mormor....
Ssn började barnen springa runt och leva lite det kändes ganska ra för det var otroligt mycket känslor Ann satt med gråten i ögonen hela tiden hon var nog inte helt förberädd på att det skulle vara så tufft att träffa mamma som det var!
Barnen sprang ut i entren och tittade på akvariet som står där och ville att vi skulle komma,
mamma och Ann stod och kramades i matrummet och mamma viskade till henne
" Jag har sett dig i boken"
"Sen kom bilen"
Mamma & Ann
Dem stod länge länge och kramades....Mamma tittade länge på Ann det var precis som om hon kände att dem känt varandra tidigare fast o ut talat det var bara en massa massa känslor!
Vi gick ut i entren för att titta till barnen vid akvariet och mamma och jag stod och kramade sen faller hon bara ut i en sån fruktansvärd sorg!! Hon gråter så djupt och hennes tårar bara rinner efter kinderna.....
Jag kan inte förstå vad det är som blir så otroligt känsligt när Loois är med? Han triggar verkligen igång någonting hos henne, det är precis som om hon kommer ihåg någon känsla eller något
Det är någonting som får mamma att bli så himla känslig!! Vi står där och bara gråter mamma och jag....så himla tungt
Det gör mig så himla förtvivlad det hela går så himla fort med mamma! Jag känner en sån oerhörd stor sorg den blir barar starkare och strakare för varje gång ag går till mamma jag hade hoppats på att jag skulle vänja mig men det gör jag aldrig det är så in i he..... jobbigt jag vet inte hur hag ska orka med den här tiden det kan vara hur många år som helst för mamma på Graninge jag är inte säker påatt jag kommer att orka med det!!
Jag känner mig så förtvivlad att jag inte har någon att dela det med jag har ingen som känner som jag ingen som har samma ansvar som jag har jänte mot mamma, Jag förstår mina syskon att dem bor långt bort och att det är svårt för dem att kunna komma lika ofta som jag men jag känner ändå en stor sorg över att ta alla känslor själv och känna skam över min ilska mot dem som inte gör mer för mamma än dem gör! Ibland känner jag att jag vill straffa folk som bara pratar om att tex gå och besöka mamma men aldrig gör det! Det är en sån konstig känsla i min egna kropp mina tankar som tar överhanden på mitt förnuft!
Fy f....n vad jag hatar den där j...la Alzheimers!! över hela mit hjärta hela min själ alla mina känslor bara vill skrika rakt ut all min hat över denna förjävliga sjukdom som tar min mamma ifrån mig, min bästa väninna, vi gjorde så mycket tillsammans!
Det är inte bara min mamma som försvinner det är en vän som jag alltid umgåtts med!
Vad har jag i dag? ingen! Ingen att umgås med daglig dags! Alla våra samtal är slut det finns inget mer allt är borta och kommer aldrig mer tillbaka det tas framför mina ögon mer och mer för varje dag eller stund då jag träffar mamma så har hon tappat någon förmåga!
Mamma tas ifrån mig sakta men säker mer och mer för varje gång!! Hur ska jag stå ut med alla dessa känslor som bara virvlar i min kropp utan att ha någon att prata med? Jag j´kunde prata med mamma om det mesta hon var inte alltid den bästa lyssnaren men hon var där i alla fall!!!
Nu är det bara ett skal.
I dag när jag frågade henne hur många barn hon har så tittade hon barar rakt fram! Hon förstod inte vad jag sa, hon kunde inte ens säga sitt egna namn!!
Fy F....n denna sjukdom måste vara Guds straff till människan! En sjukdom för oss anhöriga att se på när ens mamma eller pappa går bort mer och mer för varje dag!!! Inför öppen ridå!
Fruktansvärd sjukdom.
Jag är glad att mamma slipper vara med om detta! Om det nuär så vilket det verkar vara.....
Jag hoppas att mamma får komma till pappa snart så hon får frid och slipper vara fånge i sin kropp vilket märks ibland då hon får denhär ångesten som hon kan få när tex Loois är med!
Jag tror inte att killarna ska få följa med så många gånger till.
Lucas han klarar inte av att följa med han blir sååå ledsen efter hanhar ju haft ganska fin kontakt med mamma, så det blir för jobbigt för honom!!
Nej nu måste jag försöka se det positiva i allt!!
Vad det nu är!
Jag ska försöka att hitta glädjen i att hon mår bra och att hon inte har ont någonstans det finns ju faktiskt dem som ligger med fruktansvärda smärtor!!! Det är verkligen tur att vi slipper det.
God natt nu mina läsare vi hörs snart igen ta hand om er var rädda om varandra vi har bara ett liv!!
Varm kram på er
4 kommentarer
tesa
25 Oct 2012 11:05
lilla gumman....
mina tårar rinner ner för kinderna när jag läser.
jag önskar att jag kan göra mer än vad jag gör....
Mammmaförsvinner sakta från oss alla.
jag önskar att jag kan hjälpa dig mera men det går ju inte ju.du är min hjälte och jag älskar dig mitt hjärta kram//syrran
maria
25 Oct 2012 13:18
Hej!
Vår mamma lämnade jorden för snart två år sen....Åren med Alzheimers var så tuffa. Vi hade även en moster vars ansvar låg på oss. Vi var 3 biologiska syskon och en extra bror. Klart de som bodde närmast mamma var mest där. Syrran på söndag och bror hade lördag. Varje vecka år ut och år in. Jag åkte till moster.... Vår extra bror bor på annan ort så han fick hålla koll på andra saker. Min syrra ( allra helst) kom varandra riktigt nära igen. Vi drog igång en anhörigförening där mamma bodde, jag höll i det. Jag träffade politiker och ringde olika myndigheter. När jag kände att de inte lyssnade på mig fick vår extra bror ta över.... Det måste bli någon form av samarbete kring de med demens-de är så tufft och man orkar ju inte annars..... För mitt i den villevallan som är ska man ju leva sitt eget liv......Vi lyckades samlas och farväl av mamma den dag hon vandrade vidare. Vid själva sekunden när hon lämnade jorden var min dotter där och vi andra hängde på ett fik... Sen fick vi många timmar tillsammans när mamma låg så fridfullt i sin säng... Det var en solig lördag och jag tror mamma valde att gå då för hon visste att vi var och fikade ihop.... Sen på torsdagen dog vår lilla moster och vi hade en gemensam begravning med två små vita kistor..... Tror de dagarna band ihop oss alla 4 för livet!!! Vi tycker olika och vi lever olika liv men när det drar ihop sig så är vi där.....
Massor av styrkekramar till dig Marina, dina syskon och din familj-ni behöver varandra mer än någonsin just nu....
Lena
26 Oct 2012 19:18
Jag berörs så mycket av dina ord. Denna jä.. sjukdom måste vara helvetet på jorden. Min mamma är 68 år. Hon har inte pratat på 4-5 år nu. Huden är alldeles rynkig, naglarna gula, tänderna nedgnisslade. Hon ser tandlös ut. Hon är så liten och tunn.Håret är helt grått, ja t.o.m vitt på sina ställen. Herregud vad jag saknar min mamma. Som hon var innan alzheimers kom in i hennes kropp. Det är så många år sen nu som hon försvann för mig. Ibland måste jag leta i minnet för att komma ihåg hur det var och hur det skulle ha kunnat vara om inte sjukdomen kommit. Jag sörjer henne hela tiden, fast hon lever.
maria
27 Oct 2012 09:40
Lena!
Så förfärligt tufft ni har det!!
Din mamma är ju så ung.....( jag är bara några år yngre)
Kan inte tänka mig att min dotter redan nu skulle behöva ta hand om mig fast jag har vitt hår....( lite ironi men mycket sant..)
Efter mammas bortgång så färgade jag mitt hår, första gången på några år -tyckte jag var så lik mamma när hennes själ hade lämnat kroppen och låg där i sin säng-ångrade mig direkt -mitt gråa hår gillar jag nog ganska bra.. Vår mamma talade in i det sista, inga invecklade saker och många upprepningar men ändå... Men det hon var så bra på hela tiden var texter. Hon sjöng i stort sett alla sånger.... Men det hade ju varit hennes stora intresse här på jorden.
Många ville tro att mamma inte var så sjuk för att hon talade-men det var ju väl inövade repliker...
Hon läste också för de andra-hon kunde det mekaniska läsandet men förstod inget.....
Hon var välklädd och hade målade naglar,men allt var den underbara personalens förtjänst-mamma visste faktiskt inte vad man gjorde i en dusch......Alzheimers kan ju visa sig så olika men jag önskar av hela mitt hjärta att den sjukdomen kunde utrotas...
Massor av kraft o kärlek till dig och din lilla mamma i er kamp!!.
Kommentera