Hej På Er!!
Ja nu vet vi att jag fick avslag igen!! Fast det förstod jag ju, det är ingen överraskning
Jag blev bara förbannad och ledsen för mammas skull. Mamma har kommit ut 3 gånger på 1 år med personal!!
Det är inget att skryta med precis......
Jag har känt sån fruktansvärd olust att både skriva och nysta i allt kring mamma sista tiden jag vill BARA var hennes dotter inget annat.
Men det går ju inte, det är hela tiden så mycket att stå i!
Men nu har vi haft möte på Graninge och det var ett jätte bra möte
Enhetschefen tog till sig det jag hade att "klaga" på och hon blev själv förvånad över att det var så lite aktivitet runt mamma.
När jag och Peter var där förra söndagen inte nu i söndag utan helgen innan då gick det inta att väcka mamma alls!
Vi kom som vanligt och mamma låg på soffan och vilade, det är en vanlig syn...
Jag gick fram till henne och försökte väcka henne flera gånger men inget gensvar alls!!
Först trodde jag att hon inte ville prata med mig och låtsas sov men det förstod jag sen att så var det inte!
Personalen försökte flera gånger tillsammans höll vi på i 50 minuter innan hon åter fick sitt medvetande igen...
Gissa om jag var ledsen och rädd.
Jag kunde inte låta bli att gråta, jag vet att man inte ska göra henne orolig men det gick inte att stoppa...
Jag försökte med alla medel att få någon respons på henne med alla sätt jag lärt mig,
jag försökte stimulera under hennes fötter, i knävecken, på revbenen, under armarna i armhålan allt jag kunde komma på men inte en enda reaktion fick jag!!
När personalen kom och skulle resa henne upp från liggande till sittande så dalade hon ner åt sidan igen, hon var helt borta!
Sjuksystern kom ner och tog henes blodtryck och puls vilket jag redan gjort (tagit pulsen) som var så tunn så man knappt kände den, jag märkte att alla var väldigt oroliga!
När mamma till slut vaknade så var hon helt borta helt oorigenterad, blicken gick bara framåt! hon svarade bara vagt, efter en stunds stimulerande så började hon att återkomma mer och mer.
Efter en stund så hade hon kommit tillbaka och då fick vi henne att gå upp och ta en fika med oss.
!!!Tack gode gud för att hon kom tillbaka!!!
Eller?
Jo det är klart att jag vill att mamma ska få vara med så länge hon kan och är med, men hur mycket hon själv förstår är något annat.
Den här söndagen blev riktigt riktigt tung jag och Peter fick se mammas död i vitögat!!!
Fy FAAAAAN vad jobbigt jag kan knappt prata om det innan tårarna strömmar till i ögonen, usch och fy min älskade mamma som jag saknar såååå
På tisdagen pratade jag med mammas läkare som då förklarade vad hon tror att mamma har fått i och med Alzheimersen, Det är en sorts epelepsi man kan få när man har denna stora och snabba framgång på Alzheimersen, det gör att när hon sover så kommer denna epelepsi och hon försvinner då och det går inte att väcka henne alls! Så jag vet inte hur jag ska ta det, det är väl bara att följa med.....
Hon har nu fått kramp lösande medicin mot detta och man har tagit bort Remenylen, alltså broms medicinen, vi får se hur det kommer att förändras och hur fort det går om det kommer att förändas!
Sedan som sagt så hade vi möte med Lss från Botkyrka
Det blev ett bra möte faktiskt mot all förmodan.... Bra för att enhetschefen var med och fick till sig det som jag vill att mamma ska få hjälp med ATT KOMMA UT utan mig! Det kan man ju tycka vare en självklarhet men det har inte varit det faktiskt.
Hon har varit ute 3 gånger sedan inflytt den 5 oktober förra året!!!!
Säkert många gånger pga att mamma är väldigt bestämd av sig och hon tål inte att någon talar om för henne vad hon ska göra eller inte, därför har det kanske inte gått att ta ut henne så många gånger men 3 gånger är verkligen alldeles för lite på 1 år!!!
Dem lovade att dem ska försöka att få ut henne 2 gånger i månaden minst, dem ska försöka varje vecka men det är kanske lite högt siktat.
2 gånger i månaden är väl toppen tycker jag sen kommer hon ju ut med mig också men nu hänger det inte på mig.
I bland känns det som om hela världen hänger på mig!!!!
Men nu kan jag verkligen luta mig tillbaka med kämpandet puh så skönt!
I dag pratade jag med mamma i telefon och det går verkligen inte längre hon är såå borta som det går hon kan inte svara på en endaste fråga längre inte ett endaste rätt blir det. Fy faan vad jag tycker att det är jobbigt, det är så mycket känslor det bara sväller över på mig, hur ska jag orka med dem här åren som mamma har kvar, det blir bara jobbigare och jobbigare, det lättar ju aldrig! Varför ska det vara så jag förstår inte? För att inte tala om då när mamma går bort! Hur ska jag klara det!! Det kommer att slitas en stor stor bit ur mitt hjärta.
Sen en annan sak jag går och känner mig bitter på! Det är alla så kallade VÄNNER!! Vaddå vänner, det är ingen förutom jag min morbror och min moster och mina barn som besöker mamma!!
VAR ÄR MAMMAS VÄNNER!!
Alla vänner som hon tagit hand om under sina år och alla bekanta hon haft var är dem!
Jag blir så himla sur och ledsen, besviken på alla som en gång funnits i mammas konatktnät, var i h...vete är dem?
Den dagen mamma går bort så kommer jag INTE att berätta för dem att hon är borta det kommer nte att bli en stor begravning med gott fika! Aldrig i livet det blir för oss närmaste precis som mamma önskade när hon var frisk! En liten minnesstund sedan inget mer! Varför det för att folk ska komma och låtsas!! Nehej du aldrig över min döda kropp. Dem som inte finns nu kan dra åt h...vet rent av, finns dem inte nu så kommer jag inte informera alls!
Jag är sååå jä...la bitter och arg på alla som INTE bryr sig om mamma och oss barn! Fy f..n
Det finns dem som stod vid pappas grav 1973 och lovade att dem skulle finnas för oss och mamma!
Men det har dem inte gjort!
Men det har dem inte gjort!
Ja så här känner jag nu, det är jätte mycket känslor hos mig nu, inte nog med att mamma är sjuk och det bara är jag som finns för henne utan nu ska min storebror också flytta till Thailand....
Det blir lite mycket känslor som sagt! Men jag tänker inte ge upp jag ska kämpa på och försöka hålla mitt mod uppe!
Jag fick en ny dator av min Peter i 45 års present försenad så jag satt häromdagen och skulle föra över bilder och fick då se bilder för ca ett år sedan som mamma var med på och vilken förändring hon har gjort! Herre gud vilken förändring. Jag hoppas att jag kan sätta in bilder på då och nu.
Den här bilden togs samma söndag jag just beskrivigt1 Man ser ju helt klart att kontakten med omvärlden är borta! :(
Tyvärr hade jag ingen gammal bild ska fixa det.
Tack igen alla för att Ni läser min blogg trots att jag inte skrivit på länge....
Jag ska försöka bättra mig :)
3 kommentarer
Maria
14 Sep 2012 11:58
Hej Marina! Tråkigt med avslag fast det var väntat...
Egentligen så bryr man sig som anhörig inte så mycket om vem som kommer/betalar-huvudsaken ens nära är trygg med personen och får komma ut.......
Tre gånger-rent förfärligt tycker jag. Vår lilla mamma var nog ute i närområdet varje dag så länge hon var uppe och inte sängliggandes. Sen var det utflykter säkert varje vecka. Mamma ville ju vara med på allt.....Då var det ett boende för dementa och inte för yngre med demens. På ett boende för yngre kan ju jag tycka att det borde vara fler aktiviteter om de boende är i sån form att de kan ha glädje av utflykter mm.
Ja, du vänner-märkte att mammas vänner hade svårt att ta in hur sjuk mamma var.....De liksom väntade på att hon skulle flytta tillbaks till sin lägenhet igen-men den var ju såld och vi visste att de aldrig kunde bli så igen.... Kan lite förstå dem-de såg ju på något sätt sin egen ålderdom i mamma-de hade umgåtts sen de var runt 15 år och nu var de runt 85. Alla började bli skröpliga och mamma hade ju alltid varit piggare än alla andra. De hälsade i allfall på någongång..... Även grannar och jobbarkompisar kom. Men mamma glömde ju bort det så fort man gick utanför dörren...
Det är en hemsk sjukdom och den tar så mycket från anhöriga också....
Hoppas nu att enhetschefen ser till att din mamma kommer ut lite utifrån hennes behov och förutsättningar. Gå till politikerna annars....Kram
Sundsvalls Micke
16 Sep 2012 15:49
Hej!
Sorglig läsning, men vet ju precis själv då jag går igenom samma sak med min sambo. Det som slår mig det du skrev om din mamma är om dom ger henne lugnande på hennes boende? Väldigt vanligt att det ges men är helt förkastligt i kombination med alzheimers. Resultatet av det blir detsamma som du beskrev. Okontaktbar.
Det du skriver om vänner är tyvärr väldigt vanligt vid demenssjukdom. Alla våra vänner utom ett fåtal har försvunnit så jag är ganska så ensam nu för tiden. Fast det säger ju vilka som verkligen är riktiga vänner.
Då min sambo har assistans så har ju jag alltid nån att tala med. Ja personalen. Fast är ju lite som det är med det också då jag måste stå ut med att ha folk hemma i bostaden. Jag bor ju också där.
Just nu sitter jag i Turkiet på semester i en vecka för att få vila upp mig och sova ordentligt.
Många varma hälsningar Sundsvalls Micke.
Maria
16 Sep 2012 18:39
Ja du Sundsvalls Micke- ( har skrivit det här förr till Marina....lite minne kvar) Men när det gäller mediciner så fick vi hela tiden hålla koll. Mamma blev så sjuk av vissa mediciner-visst hon hade ont för hon ramlade och bröt sig flera gånger......Men där till att ge henne mediciner som hon blev heldrogad av...
När vi fick bort en medicin ca ett halvår innan mamma lämnade jorden-så sa hon efter utsättningen : Tänk jag har varit så sjuk så jag kunde inte ens prata!!
Så fast hon var så sjuk så förstod hon att något varit fel......
För mig är det ofattbart att man som läkare inte diskuterar medicineringen med oss anhöriga-vi som känt mamma hela livet....Läkarna ska ju diskutera medicinerna med den sjuka-men det går inte om man är sjuk i tex alzheimers....
Lider med er som får kämpa med era nära som jag förstår är ganska unga..Vår mamma var ju gammal men det var tufft nog....
Så passa på och njut när tillfälle ges-för det kräver kraft när man är anhörig till någon med demens..
Kommentera